Posts Tagged ‘Sam Cooke’

2010-11-20

November 21, 2010

The Soul Stirrers: It Won’t Be Very Long (1952)


It Won’t Be Very Long är en av de kortaste, bästa och mest typiska av The Soul Stirrers inspelningar från tiden med Sam Cooke. Det var också en av mina första favoriter med dem. Höjpunkten är Sam Cookes andra vers, som börjar vid 1:51. På sitt enastående sätt kombinerar han den änglalika lätthet och skönhet som bodde i hans röst med den råa och starka  övertygelsen i traditionell vokalgruppsgospel till ett fulländat uttryck.

 

Advertisements

2010-11-14

November 14, 2010

The Five Blind Boys Of Mississippi: Jesus Gave Me Water (1950)


Det finns två klassiska vokalgrupper i gospelhistorien med snarlika namn. The Five Blind Boys Of Mississippi bör inte förväxlas med The Five Blind Boys Of Alabama. Idag ska vi ägna oss åt Mississippi-gruppen och spara Alabama-gruppen till framtida inlägg.

The Five Blind Boys Of Mississippi räknar sina rötter tillbaka till 1936, när The Cotton Blossom Singers bildades på The Piney Woods School For The Blind. De sjöng både i jubilee-stilen och mer sekulärt material. Under 40-talet bytte de namn och började sjunga i tidens nya, populära “hard gospel”-stil. Det var under tiden efter andra världskriget de firade sina största framgångar.

Den här låten spelades också in av The Soul Stirrers ett år senare och den intresserade kan jämföra hur olika tolkningarna är. På ett sätt låter det som om det skiljer 20 år mellan inspelningarna. The Five Blind Boys Of Mississippi sjunger låten i den mest traditionella gospel-stil jag kan tänka mig, där rottrådarna tillbaka till Jubilee och till och med spirituals fortfarande ligger fullt synliga. The Soul Stirrers tar, mycket tack vare Sam Cookes makalösa röst och innovativa sångstil, samma sång flera steg framåt mot det som snart skulle komma att kallas soulmusik. Båda versionerna är omistliga.

The Five Blind Boys Of Mississippi: Jesus Gave Me Water 1950 (spotify)

The Soul Stirrers: Jesus Gave Me Water 1951 (spotify)

2010-10-22

October 21, 2010

The Soul Stirrers: Just Another Day (1952)


Kanske är frasen “en av Soul Stirrers allra bästa låtar” den mest använda på den här bloggen. Men jag kan ju inte låta bli. Och de har ju verkligen sjukt många låtar som kan tvinga ner den hårdaste på knä.

Det här är Just Another Day från 1952. Många är de kvällar efter långa arbetsdagar som jag trallat på den här. Samtidigt finns det ett sådant bråddjup i vissa av de vokala vändningarna att det svartnar för ögonen. Weltschmerz. Och samtidigt: Deliverance.

2010-09-30

September 29, 2010

The Soul Stirrers: All Right Now (Take 4 – Alternate) (1954)

Det är återigen dags för en av Soul Stirrers allra bästa låtar. Det ska helst vara den version som heter “Take 2” på CD-samlingarna från Specialty. Den varar nästan en hel minut längre, vilket gör den till en av Soul Stirrers längsta inspelningar, men den finns varken på youtube eller spotify.

Även den här tagningen är fullkomligt magisk. De bara kör och kör tills de är inne i en sanslös groove. Sam Cooke medverkar som vanligt, men den här gången är det faktiskt inte alls han som innehar huvudrollen. Istället är det Julius “June” Cheeks med sin betydligt skrovligare stämma som bidrar med allra mest inlevelse och intensitet.

Han var känd från gruppen The Sensational Nightingales, men då ‘Gales hade problem med skivkontrakt och personkemi gjorde Cheeks ett kort inhopp i Soul Stirrers 1954. På skiva resulterade det bara i en enda sång, som inte släpptes förrän ett antal år senare, nämligen All Right Now.

Cheeks var känd som den hårdaste leadsångaren av alla i de klassiska kvartetterna. Det visar han verkligen på denna svettiga, dödsföraktande inspelning – särskilt i den sista versen och refrängen. Hans röst fullkomligt glöder och man blir svettig och yr bara av att lyssna på det. Sista minuten här är bland det mest omtumlande jag upplevt på skiva, alldeles oavsett genre.

The Soul Stirrers: All Right Now (Take 4/Alt) (spotify)

“Stepped in the water
Water was cold
Chilled my body
But not my soul”

2010-09-08

September 7, 2010

The Soul Stirrers: Jesus Wash Away My Troubles (1956)


Det går inte långt mellan Sam Cooke-varven här på Dagens Gospel, och det är inte heller meningen. Jag har bara postat 4-5 låtar hittills, men börjar redan få slut på superlativ för att beskriva Soul Stirrers’ briljans.

Den här är ingen stomper eller kyrkbänksvältare utan en kort, mycket stillsam ballad. Men guldet i Cookes strupe flödar så ymnigt att den primitiva inspelningsutrustningen antagligen gick sönder efter att Jesus Wash Away My Troubles hade spelats in.

Jag hör föraningar om alla från Marvin Gaye till R. Kelly i Cookes wailande, men om charmen med de sångarna ibland är deras överväldigande överflöd, är Cooke som vanligt perfekt balanserad och sjunger med omänsklig precision. Stilla på ytan, men djup som en djuphavsgrav. Att få leva i en värld där man kan höra Sam Cooke sjunga är en ynnest.

“For I know that day is coming…is coming by and by…”

2010-08-18

August 17, 2010

The Soul Stirrers: How Far Am I From Canaan? (1952)

Jag vet att det blir mycket Sam Cooke på den här bloggen och mer kommer det att bli. Jag kommer visserligen att bredda betydligt med tiden, men jag känner att Soul Stirrers under Sam Cooke-eran verkligen är “Gospel 101”. Och How Far Am I From Canaan? är deras allra, allra bästa låt!

Egentligen är det två låtar i en. Första halvan är den vackraste och mest rörande ballad Sam Cooke någonsin sjungit in. Inte ett öga är torrt när han sjunger universellt och längtansfullt om att “there I’ll rest my heavy burden”. Efter musikhistoriens snyggaste tempoväxling får vi en intensiv, soul-clapping, holy hollering gospelstänkare där änglar sjunger, lyckans klockor ringer och sångaren återförenas med avlidna släktingar i ett himmelskt lyckorus.

Det är en fulländad låt som kombinerar alla gospelhistoriens finaste ingredienser på ett ypperligt sätt. Och det är en låt som jag vill ska spelas på min begravning.

“…’til all doubts and fears, Lord, subside…”

2010-08-10

August 10, 2010

Sam Cooke: Steal Away (1958)

Sam Cooke började enligt egen utsago att skriva och sjunga sina fantastiska poplåtar “because of  his economic situation”. Men samtidigt som han spelade in You Send Me och andra klassiker fortsatte han att sjunga med The Soul Stirrers. Detta föll dock inte i god jord hos Specialty Records och Cooke fick lämna gruppen och skivbolaget.

Med sig in i popbranschen hade han sin främsta gåva: den vackra rösten. Han behöll också mycket av innerligheten och det patenterade wailandet, vilket gjorde att popörhängen som Chain Gang, Wonderful World och Bring It On Home To Me blev hörnstenar i byggandet av den nya genren “Soul Music”.

Även om vissa makthavare inom musikbranschen vände Cooke ryggen efter att han börjat sjunga “The Devil’s Music” fortsatte han att referera till gospelvärlden, både musikaliskt och textmässigt. Wonderful (“My Lord is wonderful…”) omarbetades till Loveable (“My girl, she’s loveable…”) och bönerna riktades i mer diffus riktning, som i Somebody Have Mercy.

Och vad är exempelvis medborgarrättsrörelsens theme song framför andra, A Change Is Gonna Come, om inte en psalm om kamp och kval? Den sången har också spelats in av ett antal gospelartister. Deitrick Haddon briljerade med en makalös version på förra årets Trumpet Awards och Yolanda Adams sjöng den vid en konsert i Vita Huset, som Barack Obama anordnade för att fira medborgarrättsrörelsen.

Det hände också efter avpolleteringen 1957 att Sam Cooke sjöng in renodlade gospellåtar. Det kanske finaste exemplet på detta är den finstämda, sorgsna och längtansfulla Steal Away, som kom redan 1958.

“My Lord he calls me, he calls me by the thunder
The trumpet sounds within my soul
I ain’t got long to stay here”

2010-08-08

August 9, 2010

The Soul Stirrers: Peace In The Valley (1954)

The Soul Stirrers bildades redan 1926 och existerar, efter ett antal medlemsbyten, än idag. Många är de duktiga vokalister som vid ett eller annat tillfälle varit medlemmar i gruppen. Men ingen är så legendarisk som min favoritsångare genom alla tider, den oefterhärmlige Mr. Sam Cooke.

Han sjöng lead i Soul Stirrers mellan 1951 och 1957, vilket resulterade i några av de mest overkliga och transcendentala musikstycken som någonsin har spelats in. Det kommer förmodligen att bli en hel del Soul Stirrers på den här bloggen, så varför inte sätta igång direkt med Peace In The Valley, inspelad den första mars 1951?

Ett oöverskådligt antal gospelsångare har tolkat denna klassiska hymn. Dessutom har Elvis Presley sjungit in en lite annorlunda, men finfin version. Ingen kan dock tävla med intensiteten i den här versionen, där Sam Cookes eteriska stämma svävar upp genom himlarna, medan de övriga Soul Stirrers förankrar sången stadigt i bergfasta harmonier. Hur många av oss har inte någon gång kommit hem efter en olidlig arbetsdag och längtat efter att en dag få känna Peace In The Valley? Lyssna och njut!

“You know, the bear will be gentle,
You know, the wolf’s gonna be so tame,
Mighty lion, if you will, lie down with the lamb, oh yes
I know the horse from the wild
Will be led by a little child
And I´ll be changed from this creature, that I am…”