Posts Tagged ‘House’

2010-10-25

October 24, 2010

Moodymann: Ya Blessin’ Me (1999)


Dags för ännu en premiär här på Dagens Gospel. Det här är den första Moodymann-låt jag länkar, tro det eller ej. Även om Moodymann verkat inom många typer av techno och house som inte direkt relaterar till gospel, har han gjort många låtar med mer eller mindre uppenbart kyrklig känsla och det här är en av dem.

Moodymann gräver ofta fram det djupaste, smutsigaste, mest hjärtinnerligt oborstade i den kyrkliga musiken. Hans gospellåtar och kyrkliga predikningar representerar sällan vackra uppenbarelser från Gud till människan. Desto oftare är de en sorts människans icke perfekta böner, önskningar och ångestvrål uppåt mot himmelen.

Moodymanns skruvade Detroit-beats vrider sina händer i desperation och suckar djupt av livserfarenhet, men vill så innerligt väl. Det här är en av de finare, med vacker soulsång på, men den mumlande/mässande församlingen i bakgrunden anknyter till hans mest obskyra, tidiga utflykter i dåligt inrattad gospelradio. Det här är musik att gråta till och musik att tvätta sin smutsigaste byk i uppriktiga tårar till.

2010-10-19

October 18, 2010

Jasper Street Company: Another Day (2003)


Precis som i fallet Kenny Bobien finns det en hel radda gospelhouse-klassiker med Jasper Street Company man skulle kunna länka på den här bloggen. Det blir säkert fler framöver. Men jag tror att Another Day är min personliga favorit.

Arrangemanget och instrumenteringen är lika utsökta som vokalerna är själfulla och basen och trummorna är medryckande. Enjoy!

2010-10-12

October 11, 2010

Underground Ministries featuring Kenny Bobien: I Shall Not Be Moved (Stand Still) (Extended Club Mix) (1999)


Det är lite märkligt att jag lyckats hålla den här bloggen igång i två månader utan att länka en enda låt med kungen av gospelhouse, pastor Kenny Bobien. Hans kraftfulla, ostoppbara falsett har under de senaste 10-15 åren välsignat fler gospelhousetolvor än någon annans.

Jag skulle vilja hävda att den moderna gospelmusiken lite skissartat kan sägas ha två huvudsakliga utvecklingslinjer. Den ena utgår främst från Andraé Crouch och andras arbete under sent 60-tal/tidigt 70-tal och har blivit den mogna, vuxna radiogospeln. Här hittar vi familjen Winans, Marvin Sapp och alla 80-talsstjärnorna som är stora än idag. Den här stilen kännetecknas av duktiga pianister, otroligt begåvade, akrobatiska sångare och stor pietet.

Den andra linjen är urban gospel-genren, med Mary Mary, Deitrick Haddon, J. Moss och så vidare. Där hittar vi autotune, stort fokus på beats och tunga basgångar. Den påminner ofta om modern R&B och melodisk hiphop. Min poäng är att ingen av dessa två grenar huvudsakligen bygger vidare på den traditionella 40/50-talsgospelns sväng, stompande, gastande och fullständigt halsbrytande inlevelse.

Men det gör Kenny Bobiens inspelningar. De är på samma gång moderna dansgolvspredikningar och ultratraditionella, svettiga kyrkosessioner. Ett av de bästa exemplen på detta är I Shall Not Be Moved från 1999, en av de där tolvorna som aldrig får fejda ut…

2010-09-29

September 28, 2010

BeBe Winans: Thank You (MAW 12″ Mix) (1998)


Då var det dags för en av mina favoritlåtar genom alla tider igen. 80-talets klassiska gospelhouse har blivit odödlig genom sina varma pianoackord, inspirerande texter och raka, framåtdrivande fyrtakt. Men om de låtarna är frusna i tiden och gjutna i sin tid, så var garagevågen något tiotal år senare mer dynamisk, mjuk och jazzig.

Promised Land och Someday är eviga klassiker som fortfarande kan få vem som helst att bryta ihop i glädjetårar. Det är inte det jag säger. Men om de är skinande fyrbåkar och himmelska uppenbarelser är exempelvis dagens låt snarare en varm filt att svepa in sig i. Det kommer fler låtar ur den här vågen, men den här är nog allra bäst. Hör hur blåset glittrar som neonljus i en vattenpöl i New York en decembernatt!

Bebe Winans: Thank You MAW 12″ Mix (spotify)

2010-09-25

September 24, 2010

Joe Claussell: With More Love (2009)


Kan instrumental musik vara gospel? Jag bröt ju i och för sig den vallen redan med John Coltrane för några dagar sedan, men här kommer ytterligare bevis för tesen i form av Joe Claussells underbart magiska tolva With More Love som kom häromåret.

Den har visserligen en sjungen refräng mot slutet, men merparten av låten är instrumental. Varje liten trumma, pianoackord och baston tycks vald med en sådan kärlek och ömhet att det känns som om hela sången ska gå sönder om man andas på den. Sorgen i de melankoliska ackorden förlöses i slutet av en storslaget ödmjuk refräng/enträgen bön om kärlek. Om inte det är gospel, vet jag inte vad som är det.

Jag är oändligt ledsen att youtube-klippet bryts innan låten är slut. Du måste bara köpa tolvan helt enkelt!

2010-09-24

September 23, 2010

The Style Council: Sure Is Sure (1989)


Ni känner kanske till historien om The Style Councils sista album, gospelhousepop-skivan Modernism: A New Decade. Om hur Paul Weller blixtsnabbt plockade upp de nya kärleksfulla sångerna och ljuden från housescenen på andra sidan Atlanten och gjorde urbrittiska versioner av dem. Och hur albumet inte släpptes förrän långt senare.

Covern på Joe Smooths The Promised Land är mycket fin, men förlorar ändå klart i jämförelse med originalet. Sure Is Sure är inte en cover som sådan, men lånar tung inspiration från de mest euforiska av 80-talets gospelhousehymner. Jämfört med TSCs version av Promised Land når den ändå ännu högre himlar och brantare bråddjup.

“Sure is sure, you best believe we shall be free…”

2010-09-20

September 19, 2010

Glen Scott: Heaven (1999)

Det här är en härlig dansgolvsdiamant från gospelhousens andra blomstring kring millenieskiftet. Joe Claussell, som har producerat, är enligt egen utsago ingen religiös person. Men hans spirituella handlag tenderar att sylta in honom med både kristna gospelsångare och haitiska voodoo-utövare.

Heaven är allvarlig och på sätt och vis en klagosång, men ändå gör den mig så lycklig. Fattar inte riktigt hur jag kunde missa den här låten 1999 eftersom jag var väldigt inne på just den här genren då. Istället var det i samband med Claussells Stockholmsbesök i år som jag grävde fram den här diamanten på youtube. Sen hittade jag nästan omedelbart dubbel-tolvan i lätt begagnat skick för en spottstyver, vilket var en riktigt bra investering!

“I can search my whole heart and find what’s true, looking in the eyes of the children…”

2010-08-29

August 28, 2010

Romanthony: Hold On (Classic Vocal) 1999

Anthony Wayne Moore A.K.A. Romanthony är en ständigt underskattad producent och sångare. Störst och bäst av alla hans låtar är Hold On, som jag tror ursprungligen var en B-sida från 1994 men som blev en liten hit först i och med den europeiska distributionen 1999. I alla fall är det den tiden jag förknippar låten med. Det här är för mig en av de mycket få alldeles fulländade houselåtarna.

Vissa har svårt för att låten inleds med klipp från ett tal av Louis Farrakhan. Visserligen är det så att denne haft och har många märkliga åsikter, men just det här talet är för mig otroligt inspirerande. Inte minst gillar jag de politiska och kanske fackliga implikationerna. Det är ett perfekt sätt att inleda en låt och det fyller lungorna med luft, hjärtat med kämpaglöd och hjärnan med idéer. “You don’t have to bow down to nothing that you don’t wanna bow down to!”

Andra belackare har velat hävda att Romanthony inte sjunger 100% rent. Kanske är jag inte tillräckligt musikalisk, för jag förstår inte vad de menar. Jag hör bara den mest renhjärtade och desperat kärleksfulla sångrösten i housemusikens historia. Vad hör du?

“Trying to tell you it ain’t over
Trying to tell you you can cry on my shoulder…”

2010-08-24

August 23, 2010

DJ Oji & Una: We Lift Our Hands In The Sanctuary (Friday Night At The Sanctuary Mix) (2001)

Det finns en klassisk gospelhymn som bär den här titeln. Därifrån är refrängen hämtad. Men det som höjer den här versionen över mängden av tolkningar är verserna, bryggorna och drivet.

Allra bäst är kanske de första minuterna där världens tuffaste, strävaste och krispigaste garagetrummor möter perfekta pianoackord och medryckande wailande. Det finns de som inte räknar den här till de bästa gospelhouselåtarna. Jag vet inte riktigt hur de tänker.

Här är det fredag kväll snarare än söndag morgon. Handlar det om en kyrka eller snarare om en gayklubb? Mycket bra dansmusik och fantastisk gospel är det i alla fall!

“Check your attitude at the door…”

2010-08-19

August 18, 2010

CeCe Rogers: Someday (1987)


Ni kanske kan den här vid det här laget. Först den orubbliga trumman. Basgången; snäll men extremt målmedveten. Sedan det där drömmande, vemodiga flöjtljudet. Sedan lite extra trummor som gör det hela oemotståndligt dansant. Sedan det enda housepianot, alla housepianons moder.

Lite återhållsamhet, så man får längta. Sedan wailar CeCe Rogers så uttrycksfullt att hela sångens mening uppenbarar sig redan innan han hunnit sjunga de första orden i texten. Redan där en perfekt, en minut och tjugo sekunder lång låt. Då återstår ändå en av tidernas vackraste och mest upplyftande gospelhymner (med eller utan house-suffix). Och man vill aldrig, aldrig att den ska ta slut.

Jag kan egentligen inte skriva någonting som gör den här låten rättvisa, så jag slutar här. Sjung med nu allihopa!

“But it doesn’t have to be like this!”