Posts Tagged ‘60-tal’

2010-12-06

December 5, 2010

Simon & Garfunkel: Go Tell It On The Mountain (1964)


Advertisements

2010-11-25

November 26, 2010

The Edwin Hawkins Singers: Lay Down (Candles In The Rain) (1969)


Näst efter Oh Happy Day är det här The Edwin Hawkins Singers kändaste inspelning. På Lay Down gästar popsångerskan Melanie på lead. Texten är lite svårgreppbar, men kören låter lika himmelsk som på Oh Happy Day och om möjligt ännu större.

2010-11-17

November 16, 2010

Rev. Gary Davis: Children Of Zion (196?)


När vi ändå är inne på bluesgubbar bränner vi av en riktig klassiker i genren, nämligen Rev. Gary Davis. Här är han i Pete Seegers TV-program Rainbow Quest, som vi varit inne på förr. Och ja, det är Seeger som kompar på banjon.

Ni behöver inte oroa er för att vi sjunkit ner i blues-träsket permanent. Snart ska vi upp mot house-himlarna igen. Men det finns något mörkt och lockande i de här inspelningarna som är svårt att värja sig emot.

2010-11-10

November 9, 2010

The Caravans: The Old Rugged Cross (1966)


Jag visste att några av gospelhistoriens mest legendariska sångerskor hade varit med i The Caravans. Jag visste att Shirley Caesar hade varit med. Jag visste att Albertina Walker hade varit med. Och Inez Andrews förstås.

Men det var först idag jag insåg att Salsoul-sångerskan och discodrottningen Loleatta Holloway också sjöng i The Caravans en gång i tiden. Och hon var riktigt bra på att sjunga gospel också! Jo, det är sant, hör själva!

 

2010-11-09

November 8, 2010

The Sensational Nightingales: Somewhere To Lay My Head (1963)


Nu var det ett tag sedan jag länkade sån där pur, oförfalskad vokalgruppsgospel av den gamla skolan. Idag är det därför dags för The Sensational Nightingales och deras klassiska tolkning av Somewhere To Lay My Head.

The Sensational Nightingales grundades redan 1942 och finns kvar än idag. De har haft lite olika sättningar genom åren. Inte minst har den raspiga ledrösten Julius “June” Cheeks (som vi tidigare hört då han tillfälligt hoppade in i Soul Stirrers) kommit och gått flera gånger. Det här är den bästa och mest klassiska konstellationen från 60-talet. Enjoy!

2010-11-08

November 7, 2010

John Coltrane: Stellar Regions (1967)


Nu är det äntligen dags för John Coltrane igen och som vanligt är han bäst när vänder sig mot himlarna…

2010-11-03

November 2, 2010

Mahalia Jackson: It Is Well With My Soul (1968)


Det är verkligen hög tid för en sång med Mahalia Jackson igen. Den här gången inte en av hennes kändaste, men i mitt tycke en av de absolut vackraste. För ovanlighetens skull tar hon inte i för kung och fosterland precis hela tiden, vilket gör att man ännu tydligare än vanligt kan höra nyanserna och hur vacker hennes röst var.

2010-10-21

October 20, 2010

The Impressions: Amen (1965)


Curtis! Och så blåset, texten och själen. Vad säger du? Finns det andra inspelningar av den här? Till detta påstående förhåller jag mig ointresserat agnostisk. Det är i alla fall det här som alltihop handlar om. Dags att sjunga med igen allihopa!

2010-10-10

October 9, 2010

The Swan Silvertones: Saviour Pass Me Not (1962)

Då var det dags för The Swan Silvertones igen. Det här är kanske inte en av deras kändaste inspelningar, men absolut en av de mest stämningsfulla. Det spartanska, finstämda arrangemanget ger fritt spelrum för deras olika distinkta röster, inte minst pastor Claude Jeters.

Kanske är just detta det finaste beviset på hur speciell hans röst var. Jeter, som avled ifjol, framstår här närmast som en föregångare till Al Green, fast lite hårdare.

2010-10-09

October 8, 2010

Donald Byrd Band And Voices: Cristo Redentor (1963)


Nu är det dags för lite jazz igen. Men inte vilken jazz som helst, utan spiritual gospeljazz från Blue Notes guldålder. Donald Byrd kom senare att bli ett jättenamn inom rare grooves och den typen av jazzfunk och soul jazz som samplats nästan mer än någon annan musik i historien.

Men 1963 gjorde han tämligen annorlunda musik. Bland annat på albumet A New Perspective som gästas av en gospelkör, vilket måste sägas vara ett ganska ovanligt grepp. Såhär har Byrd själv sagt apropå albumet:

“I mean this album seriously. Because of my own background, I’ve always wanted to write an entire album of spiritual-like pieces. The most accurate way I can describe what we were all trying to do is that this is a modern hymnal. In an earlier period, the New Orleans jazzmen would often play religious music for exactly what it was – but with their own jazz textures and techniques added. Now, as modern jazzmen, we’re also approaching this tradition with respect and great pleasure.”

Det är Kenny Burrell på gitarr. Det är en ung Herbie Hancock på piano. Och ja, det är Byrds egen far metodistpastorn på osynlig, men mycket hörbar inspiration...