Posts Tagged ‘50-tal’

2010-12-04

December 4, 2010

Frank Sinatra: Hark! The Herald Angels Sing (1957)

2010-11-30

November 30, 2010

Mahalia Jackson: Go Tell It On The Mountain (195?)

2010-11-29

November 29, 2010

Frank Sinatra: The First Noel (1957)


Mer jul!

2010-11-24

November 24, 2010

Aretha Franklin: Precious Lord, Take My Hand (1956)

Det här var egentligen en av de första låtarna jag hade i åtanke när jag registrerade den här bloggen, men på något sätt försvann den på vägen. Faktum är att Aretha tills nu helt lyst med sin frånvaro på Dagens Gospel, trots att hon spelat in en massa fantastisk gospel, före, under och efter hennes storhetstid som soulstjärna. Till skillnad från vissa andra av artisterna på bloggen, behöver inte Aretha Franklin någon introduktion, så vi kör igång direkt.

Aretha Franklin: Take My Hand Precious Lord (spotify)

2010-11-14

November 14, 2010

The Five Blind Boys Of Mississippi: Jesus Gave Me Water (1950)


Det finns två klassiska vokalgrupper i gospelhistorien med snarlika namn. The Five Blind Boys Of Mississippi bör inte förväxlas med The Five Blind Boys Of Alabama. Idag ska vi ägna oss åt Mississippi-gruppen och spara Alabama-gruppen till framtida inlägg.

The Five Blind Boys Of Mississippi räknar sina rötter tillbaka till 1936, när The Cotton Blossom Singers bildades på The Piney Woods School For The Blind. De sjöng både i jubilee-stilen och mer sekulärt material. Under 40-talet bytte de namn och började sjunga i tidens nya, populära “hard gospel”-stil. Det var under tiden efter andra världskriget de firade sina största framgångar.

Den här låten spelades också in av The Soul Stirrers ett år senare och den intresserade kan jämföra hur olika tolkningarna är. På ett sätt låter det som om det skiljer 20 år mellan inspelningarna. The Five Blind Boys Of Mississippi sjunger låten i den mest traditionella gospel-stil jag kan tänka mig, där rottrådarna tillbaka till Jubilee och till och med spirituals fortfarande ligger fullt synliga. The Soul Stirrers tar, mycket tack vare Sam Cookes makalösa röst och innovativa sångstil, samma sång flera steg framåt mot det som snart skulle komma att kallas soulmusik. Båda versionerna är omistliga.

The Five Blind Boys Of Mississippi: Jesus Gave Me Water 1950 (spotify)

The Soul Stirrers: Jesus Gave Me Water 1951 (spotify)

2010-10-22

October 21, 2010

The Soul Stirrers: Just Another Day (1952)


Kanske är frasen “en av Soul Stirrers allra bästa låtar” den mest använda på den här bloggen. Men jag kan ju inte låta bli. Och de har ju verkligen sjukt många låtar som kan tvinga ner den hårdaste på knä.

Det här är Just Another Day från 1952. Många är de kvällar efter långa arbetsdagar som jag trallat på den här. Samtidigt finns det ett sådant bråddjup i vissa av de vokala vändningarna att det svartnar för ögonen. Weltschmerz. Och samtidigt: Deliverance.

2010-10-15

October 14, 2010

Earl Scruggs, Lester Flatt And The Foggy Mountain Boys: It Won’t Be Long (1957)

Nu rör vi oss från Jamaicas lummiga dalar till och rakt upp i Klippiga Bergen Appalacherna. Earl Scruggs tillhör mina tidigaste musikminnen, eftersom min pappa hade både en instruktionsbok och dito skiva där Scruggs lärde ut hur man spelar femsträngad banjo. Det här är ganska långt från den “outlaw country” som så många omfamnat de senaste åren. Här snackar vi ren och skär mountain bluegrass!

Förutom Scruggs briljanta banjospel präglas hans och Lester Flatts inspelningar ofta av en stämsång, som jämfört med den man är van vid från Soul Stirrers eller Swan Silvertones kan låta säregen, men som är nästan lika innerlig. Inte minst gäller detta deras många gospelinspelningar såklart.

Lester Flatt, Earl Scruggs & The Foggy Mountain Boys – It Won’t Be Long (Spotify)

2010-10-11

October 10, 2010

Solomon Burke: No Man Walks Alone (1956)

Igår nåddes vi av beskedet om Solomon Burkes död och idag finns det bara en sång jag kan välja. RIP

2010-10-08

October 7, 2010

The Staple Singers: Uncloudy Day (1959)

Ännu längre tillbaka till rötterna med familjen Staples. Det här är den sortens musik som de ursprungligen gjorde sig ett namn med. 100% blytung deltablues, 100% soul och 100% down home gospel.

Den här lerigt långsamma versionen av Uncloudy Day var den största av deras tidigaste hits. Gitarren låter otroligt tuff och nästan hotfull på det där sättet som tusen och åter tusen bluesrockgubbar försöker få till på all världens pubar än idag, men aldrig lyckas med. Kanske saknar de den nödvändiga religiösa glöden.

Mavis Staples sjunger med precis lika mycket tyngd som på 70-talet eller idag. Om det finns någon amerikansk roots-musik som är lite underskattad än idag är det dessa de mest folkliga tolkningarna av religiösa sånger och traditionella hymner. Det står 1959 på youtube och på albumet, men jag är osäker på om det inte är så som youtube-kommentarerna säger att själva 78-varvaren var flera år äldre. På något sätt känns det så. Rockmusiken hade hursomhelst inte varit någonting utan den här sortens musik och om du frågar mig har rockmusiken fortfarande väldigt litet att komma med ställd bredvid hisnande musikmonument som detta.

2010-09-30

September 29, 2010

The Soul Stirrers: All Right Now (Take 4 – Alternate) (1954)

Det är återigen dags för en av Soul Stirrers allra bästa låtar. Det ska helst vara den version som heter “Take 2” på CD-samlingarna från Specialty. Den varar nästan en hel minut längre, vilket gör den till en av Soul Stirrers längsta inspelningar, men den finns varken på youtube eller spotify.

Även den här tagningen är fullkomligt magisk. De bara kör och kör tills de är inne i en sanslös groove. Sam Cooke medverkar som vanligt, men den här gången är det faktiskt inte alls han som innehar huvudrollen. Istället är det Julius “June” Cheeks med sin betydligt skrovligare stämma som bidrar med allra mest inlevelse och intensitet.

Han var känd från gruppen The Sensational Nightingales, men då ‘Gales hade problem med skivkontrakt och personkemi gjorde Cheeks ett kort inhopp i Soul Stirrers 1954. På skiva resulterade det bara i en enda sång, som inte släpptes förrän ett antal år senare, nämligen All Right Now.

Cheeks var känd som den hårdaste leadsångaren av alla i de klassiska kvartetterna. Det visar han verkligen på denna svettiga, dödsföraktande inspelning – särskilt i den sista versen och refrängen. Hans röst fullkomligt glöder och man blir svettig och yr bara av att lyssna på det. Sista minuten här är bland det mest omtumlande jag upplevt på skiva, alldeles oavsett genre.

The Soul Stirrers: All Right Now (Take 4/Alt) (spotify)

“Stepped in the water
Water was cold
Chilled my body
But not my soul”