Archive for the ‘Vokalgrupper’ Category

2010-12-08

December 7, 2010

The Blind Boys Of Alabama: Go Tell It On The Mountain (2003)

2010-11-22

November 21, 2010

Fisk University Jubilee Quartet: Swing Low, Sweet Chariot (1909)

Nu ska vi långt tillbaka i arkiven. Etthundraett år tillbaka, närmare bestämt…

Fisk Jubilee Singers är den mest grundläggande institutionen inom Jubilee Music, den afrikansk amerikanska, religiösa a capella-sångstil som föregick det som kallades gospel. Ofta sjöng Jubilee-sångarna gamla spirituals, men i mer arrangerad körform, anpassad till universitetens städade körtradition. Lite förenklat kan man säga att det var ur en utom-akademisk, mer folklig tolkning av Jubilee som den ursprungliga gospelmusiken sedan föddes.

De första grupperna bildades på olika skolor i USA. Fisk Jubilee Singers hämtar sitt namn från Fisk University i Nashville, Tennessee och grundades redan 1871. De sjöng för dåvarande president Grant 1872 och 1873 turnerade de i Europa och sjöng för drottning Victoria av England. Kören har givetvis haft en mängd olika medlemmar genom åren och är verksamma än idag.

Såvitt jag vet är deras inspelningar från 1909 (varav flera ligger på youtube) de äldsta inspelningar av gospel, eller jubilee som existerar. Det här är den kändaste av dem. Läs mer om Fisk Jubilee Singers på wikipedia.

2010-11-20

November 21, 2010

The Soul Stirrers: It Won’t Be Very Long (1952)


It Won’t Be Very Long är en av de kortaste, bästa och mest typiska av The Soul Stirrers inspelningar från tiden med Sam Cooke. Det var också en av mina första favoriter med dem. Höjpunkten är Sam Cookes andra vers, som börjar vid 1:51. På sitt enastående sätt kombinerar han den änglalika lätthet och skönhet som bodde i hans röst med den råa och starka  övertygelsen i traditionell vokalgruppsgospel till ett fulländat uttryck.

 

2010-11-19

November 19, 2010

The Blind Boys Of Alabama: I Can See Everybody’s Mother But Mine (1948)

The Blind Boys Of Alabama grundades 1939 på The Alabama Institute for the Negro Blind i Talladega, Alabama.De har släppt skivor både som The Blind Boys Of Alabama och som The Five Blind Boys Of Alabama (Ej att förväxla med The Five Blind Boys Of Mississippi).

Som fallet är också med så många andra klassiska, långlivade vokalgrupper i gospelvärlden har medlemmarna bytts ut vartefter de avlidit, lämnat gruppen eller helt enkelt blivit för gamla för att turnera. Den ende originalmedlem som är kvar är the man with the presidential name, Jimmy Carter, som sjunger lead.

På ålderns höst har de firat stora framgångar under 2000-talet, både i Europa och USA. Men det här är en gammal goding från 1948. En sorts variation på Motherless Child-temat.

2010-11-14

November 14, 2010

The Five Blind Boys Of Mississippi: Jesus Gave Me Water (1950)


Det finns två klassiska vokalgrupper i gospelhistorien med snarlika namn. The Five Blind Boys Of Mississippi bör inte förväxlas med The Five Blind Boys Of Alabama. Idag ska vi ägna oss åt Mississippi-gruppen och spara Alabama-gruppen till framtida inlägg.

The Five Blind Boys Of Mississippi räknar sina rötter tillbaka till 1936, när The Cotton Blossom Singers bildades på The Piney Woods School For The Blind. De sjöng både i jubilee-stilen och mer sekulärt material. Under 40-talet bytte de namn och började sjunga i tidens nya, populära “hard gospel”-stil. Det var under tiden efter andra världskriget de firade sina största framgångar.

Den här låten spelades också in av The Soul Stirrers ett år senare och den intresserade kan jämföra hur olika tolkningarna är. På ett sätt låter det som om det skiljer 20 år mellan inspelningarna. The Five Blind Boys Of Mississippi sjunger låten i den mest traditionella gospel-stil jag kan tänka mig, där rottrådarna tillbaka till Jubilee och till och med spirituals fortfarande ligger fullt synliga. The Soul Stirrers tar, mycket tack vare Sam Cookes makalösa röst och innovativa sångstil, samma sång flera steg framåt mot det som snart skulle komma att kallas soulmusik. Båda versionerna är omistliga.

The Five Blind Boys Of Mississippi: Jesus Gave Me Water 1950 (spotify)

The Soul Stirrers: Jesus Gave Me Water 1951 (spotify)

2010-11-09

November 8, 2010

The Sensational Nightingales: Somewhere To Lay My Head (1963)


Nu var det ett tag sedan jag länkade sån där pur, oförfalskad vokalgruppsgospel av den gamla skolan. Idag är det därför dags för The Sensational Nightingales och deras klassiska tolkning av Somewhere To Lay My Head.

The Sensational Nightingales grundades redan 1942 och finns kvar än idag. De har haft lite olika sättningar genom åren. Inte minst har den raspiga ledrösten Julius “June” Cheeks (som vi tidigare hört då han tillfälligt hoppade in i Soul Stirrers) kommit och gått flera gånger. Det här är den bästa och mest klassiska konstellationen från 60-talet. Enjoy!

2010-10-30

October 29, 2010

The Golden Gate Quartet: Preacher And The Bear (That Ol’ Time Religion) (1937)


Det här är en till av mina absoluta favoriter med Golden Gate Quartet. Inte heller den här finns på spotify eller Youtube, vilket jag tycker är väldigt märkligt. Refrängen (“That Ol’ Time Religion”) känner du säkert igen. Verserna om predikanten och björnen har också framförts av lite olika artister, men aldrig så bra som här.

Ofta söker man rapmusikens rötter hos spoken word-poeter som Gil Scott-Heron, The Last Poets och The Watts Prophets. Även om jag älskar dessa artisters musik skulle jag inte påstå att deras diktrecitationer låter särskilt mycket som rap. Däremot tycker jag att The Golden Gate Quartets verser här låter väldigt mycket som tidiga MCs från 70-tal eller tidigt 80-tal, vilket visar att det här sättet att rappa till musik existerat länge i skymundan innan det blev en del av hiphopen.

Länk till ljudfil

2010-10-27

October 26, 2010

The Golden Gate Quartet: ‘Way Down In Egypt Land (1939)


Golden Gate Quartet har spelat in den välkända traditionella sång som också kallas Go Down Moses eller O Let My People Go i flera olika versioner. Just den här versionen är min favorit. Jag tycker rentav det är den bästa inspelning de gjort och kanske är det min favoritinspelning inom 30-talsgospeln över huvud taget.

Svänget och tempoväxlingarna är väldigt originella och underhållande, som sig bör hos GGC, men det betyder inte att det här är en ploj-inspelning. Tvärtom är det är en inspelning full av lidande och allvar.

Man vet att The Jubilee Singers framförde en version av Go Down Moses redan 1872, men ursprungligen är den äldre än inbördeskriget. Såhär beskrivs sången på wikipedia:

Go Down Moses is an American Negro Spiritual. It describes events in the Old Testament of the Bible, specifically Exodus 7:26: “And the Lord spoke unto Moses, go unto Pharaoh, and say unto him, thus saith the Lord, Let my people go, that they may serve me”, in which God commands Moses to demand the release of the Israelites from bondage in Egypt.

Parallellerna till det amerikanska slaveriet är väl denna gång uppenbara för alla och envar.

Länk till ljudfil

2010-10-22

October 21, 2010

The Soul Stirrers: Just Another Day (1952)


Kanske är frasen “en av Soul Stirrers allra bästa låtar” den mest använda på den här bloggen. Men jag kan ju inte låta bli. Och de har ju verkligen sjukt många låtar som kan tvinga ner den hårdaste på knä.

Det här är Just Another Day från 1952. Många är de kvällar efter långa arbetsdagar som jag trallat på den här. Samtidigt finns det ett sådant bråddjup i vissa av de vokala vändningarna att det svartnar för ögonen. Weltschmerz. Och samtidigt: Deliverance.

2010-10-10

October 9, 2010

The Swan Silvertones: Saviour Pass Me Not (1962)

Då var det dags för The Swan Silvertones igen. Det här är kanske inte en av deras kändaste inspelningar, men absolut en av de mest stämningsfulla. Det spartanska, finstämda arrangemanget ger fritt spelrum för deras olika distinkta röster, inte minst pastor Claude Jeters.

Kanske är just detta det finaste beviset på hur speciell hans röst var. Jeter, som avled ifjol, framstår här närmast som en föregångare till Al Green, fast lite hårdare.