Archive for the ‘Pop’ Category

2010-10-31

October 30, 2010

Primal Scream: Come Together (1991)


Primal Scream har som bekant ägnat sig åt alla möjliga sorters pop, rock, industriell och elektronisk musik genom åren. Själv är jag en av dem som alltid följer dem med intresse, men som också blivit besviken många gånger. Egentligen är det väl bara albumet Screamadelica från 1991 som visat sig bestå som en fläckfri klassiker med tiden.

Skivans märkliga blandning av 60-talspop, acid house, gospel och andra mer eller mindre obskyra musikstilar fungerar bättre på skiva än vad den ser ut att göra på papperet. Och självklart är låtarna med mest gospel i mina personliga favoriter. Bland annat den här underbara hymnen som inspelad på kassett i min freestyle räddade många tunnelbaneresor på 90-talet. Med den här i öronen kan du stå i en vitlöksstinkande, fullpackad tunnelbanevagn i morgonrusningen och ändå bara le och känna kärlek till hela världen…

 

Advertisements

2010-09-24

September 23, 2010

The Style Council: Sure Is Sure (1989)


Ni känner kanske till historien om The Style Councils sista album, gospelhousepop-skivan Modernism: A New Decade. Om hur Paul Weller blixtsnabbt plockade upp de nya kärleksfulla sångerna och ljuden från housescenen på andra sidan Atlanten och gjorde urbrittiska versioner av dem. Och hur albumet inte släpptes förrän långt senare.

Covern på Joe Smooths The Promised Land är mycket fin, men förlorar ändå klart i jämförelse med originalet. Sure Is Sure är inte en cover som sådan, men lånar tung inspiration från de mest euforiska av 80-talets gospelhousehymner. Jämfört med TSCs version av Promised Land når den ändå ännu högre himlar och brantare bråddjup.

“Sure is sure, you best believe we shall be free…”

2010-09-16

September 15, 2010

The Housemartins: Caravan Of Love (1986)

Först cred till Isley Jasper Isley, utbrytartrion från Isley Brothers, som skrev, framförde och producerade originalversionen av Caravan Of Love 1985. De nådde måttliga framgångar med denna tillbakalutade sång i typisk 80-talssoul-anda. Men året därpå spelade den marxistiska gospelkvartetten The Housemartins från Hull i England in en a capella-cover med ett helt annat sound.

Själv var jag bara 8 år gammal 1986, men jag minns den otroliga kraft med vilken sången och videon träffade mig och några av mina jämnåriga när vi såg den på TV första gången. Jag sparade ihop 25 kronor och åkte in till Expert i Haninge Centrum med mamma och köpte sjutumssingeln, som jag har kvar än idag (se det luggslitna omslaget jag fotograferat ovan).

Genom åren har jag återkommit till Housemartins lite då och då. Deras politiska resonerande och bittra, poetiska samhällsanalyser i andra låtar passar helt klart bättre i vuxen ålder. Men den enkla, inspirerande känslan i Caravan Of Love, som också kommer till uttryck exempelvis i slagordet Take Jesus – Take Marx – Take Hope! på innerkonvolutet till deras debut-LP London 0 Hull 4 passar lika bra för alla åldrar. På ett sätt kan man nog säga att det var när jag först såg den här videon som det första fröet till min kärlek till gospelgenren föddes.

Några av er som läser har kanske aldrig sett den här videon förr. Då har ni en högtidsstund framför er. Andra kanske inte har sett den sedan 1986. Då har ni en härlig liten madeleinekaka att bita i. Hursomhelst, här följer nu lite oförfalskad glädje!

“Now, the children of the world can see
There’s a better place for us to be…”