Archive for the ‘“O Mary!”-veckan’ Category

2010-09-05

September 4, 2010

Bruce Springsteen And The Seeger Sessions Band: O, Mary Don’t You Weep (Live In London) (2006)

När allas vår Springsteen spelade in sin skiva med låtar som Pete Seeger hade uppmärksammat honom på kunde han förstås inte utelämna O, Mary Don’t Weep, med sin folkliga popularitet och politiska sprängkraft. Precis som hela albumet svänger O Mary oväntat friskt.

Bruce Springsteen har valt att genomföra en relativt traditionell tolkning med kör, lite baktakt med häng och New Orleans-piano. Men fokus ligger förstås på den obevekliga och hoppfulla texten, vilket understryks av allsångsvänligheten. Den urgamla hymnen togs även in i det tredje årtusendet av Yolanda Adams och andra, men det är något extra fokligt och upproriskt i Seeger Sessions-versionen, såsom den låter här.

“God gave Noah the rainbow sign,
No more water, but fire next time…”

————-————————————————————————————————————————

EDIT: Hur jag än vänder och vrider på det tycker jag att albumversionen är ungefär dubbelt så bra som live-versionen från London som jag postade ovan. Den finns inte på youtube, men den finns på spotify. Hur mycket avsky jag än känner för spotify-hegemonin måste jag såklar posta originalet.

2010-09-04

September 3, 2010

Inez Andrews & The Andrewettes: Mary Don’t You Weep (1965)


Inez Andrews föddes i Alabama 1929. Om namnet inte ringer i några klockor kanske du i alla fall känner igen The Caravans, där hon var den mest namnkunniga stjärnan. Det var, enligt populärhistorien, till och med så att The Caravans skivförsäljning minskade med 50% när Inez Andrews var föräldraledig.

The Andrewettes var också kända som The Gospel Challengers och var mycket populära. Deras tolkning av Mary Don’t You Weep lånar en del från Swan Silvertones ikoniserade inspelning och är nästan lika intensiv, om än långsammare. Till den ganska städade versionen i kyrkoklädsel bidrar Inez med en rå, medryckande och oförglömlig stämma.

“I wish’d I could have been there…”

2010-09-03

September 2, 2010

Gospel All-Stars: Mary Don’t You Weep (1987)


Den här har jag sparat lite på med flit. Det här är så många bra sångare i samma klipp att vi nog knappast får uppleva dess like igen i vår livstid. Valda delar av Winans- och Hawkins-familjerna och den oefterliknelige Andraé Crouch och hans “Disciples” tillsammans med legender som Shirley Caesar och Tramaine Hawkins (som i alla fall jag [laugh all you want, jag var 12] först upptäckte på MC Hammers Do Not Pass Me By).

Många av de här artisterna förtjänar egna inlägg senare. När det gäller Winans-klanen har jag ju redan börjat skrapa lite på ytan. Samlade tillsammans såhär utgör de något av gospelmusikens ultimata supergrupp. Klippet är hämtat från Soul Train Awards 1987 och sången är, som alltid den här veckan, Mary Don’t You Weep. Så mycket av originalmelodin som Pete Seeger så glatt trallade på igår finns inte kvar, men inlevelsen är i gengäld imponerande!

“But what I wanna tell ya is…is that everything’s gonna be allright!”

2010-09-02

September 1, 2010

Pete Seeger, Dr. Bernice Johnson Reagon & Jean Ritchie: O, Mary Don’t You Weep (1965)

1965, bara ett par år efter att han plockats bort från senator Joseph McCarthys “svarta lista”, fick Pete Seeger sin egen TV-serie, The Rainbow Quest. Den oförtröttlige protestsångaren hade förstås med gospelartister och sjöng också kända slavsånger.

Här är han tillsammans med Dr. Bernice Johnson Reagon (som vi kommer att få anledning att återkomma till) och Jean Ritchie i en mycket pedagogisk tolkning av O, Mary. Sällan har väl TV-mediet använts till så goda syften som under Pete Seegers The Rainbow Quest. Det är bara att lyssna, njuta och låta sig inspireras.

“In other words…right now…some of these pharaohes may get drown-ded too!”

2010-09-01

August 31, 2010

The Swan Silvertones: Oh, Mary Don’t You Weep (1959)


Jag skäms lite för att jag inte haft med The Swan Silvertones tidigare. På många sätt är de ju den ultimata vokalgruppen och den mest typiska representanten för klassisk gospel som vi känner den från 40-, 50- och 60-talen. Alltså den musiken ur vilken både doo-wop, modern gospel och den ursprungliga Soul-musiken föddes.

Det här är tveklöst den ultimata tolkningen av den klassiska slavsången som blev en kampsång för medborgarrättsrörelsen. Det är en av The Swan Silvertones, och därmed hela den klassiska gospelns, definitiva “anthems”. Kuriosa är att det var från Claude Jeters improviserade “I’ll be a bridge over deep water if you trust in my name” som Paul Simon hämtade orden i refrängen till Bridge Over Troubled Water.

Stämningen är tät och angelägen på ett sätt som nästan saknar motstycke i gospelhistorien. Rösterna ackompanjerar varandra på ett förbluffande sätt och harmonierna får vem som helst på knä.

“It may be somebody’s sick today,
Or somebody here ain’t got no home…”

2010-08-31

August 30, 2010

Nat King Cole With The First Church Of Deliverance Choir: Oh, Mary Don’t You Weep (1960)

Även om det inte är den bästa versionen, är nog detta för mig den mest klassiska. Den svänger, den har en kör och den har ett perfekt piano. Sedan har den förstås Nat “King” Coles lena stämma. Och så är melodin och tempot exakt så som jag tänker mig dem i grundutförande.

Den kommer från Nat “King” Coles gospelalbum Every Time I Feel The Spirit från 1960. En skiva som också innehåller sånger som Go Down Moses, Steal Away och Nobody Knows The Trouble I’ve Seen, där Coles fjäderlätta röst studsar fram på små mjuka, snälla gospelmoln.

Clap your hands!

“Now Moses took the people by the hand
And led them all to the promised land…”

2010-08-30

August 29, 2010

Okända lantarbetare från Georgia: Mary, Don’t You Weep (1929)

Idag är det måndag och starten på “O, Mary”-veckan här på bloggen. O, Mary Don’t Weep är en så kallad “slavsång”, alltså en spiritual med rötter innan inbördeskriget och emancipationen. Själva texten och melodin finns i ett otal varianter och många artister har spelat in den med sin egen personliga touch. Den här veckan tänkte jag komma med sju olika exempel på detta.

Texten handlar om den bibliska figuren Maria från Betania, men som alla slavsånger anses den dessutom ha en dold dimension, med förbjudna, kodade budskap om hopp och motstånd mot slaveriet, för att inte tala om rent konkreta budskap om hemliga flyktplaner. Den religiösa glöden och den politiska kampviljan samexisterar och föder varandra. Denna tråd plockades inte minst upp igen hundra år senare, under medborgarrättsrörelsen då den klassiska hymnen åter aktualiserades.

Inleder denna arkeologiska vecka i det understa lagret. Visserligen sjöng Fisk Jubilee Singers in sången redan 1915, alltså fjorton år tidigare, men den här versionens anonyma lantarbetare gör en tolkning som ändå känns mer ursprunglig än den förhållandevis artificiella Jubilee-stilen. Jag tappar nästan andan när jag tänker på hur sånger som den här sjöngs under slaveritiden. Slavägaren som nöjt går runt och muttrar om att det är skönt att slavarna håller sig i skinnet och sjunger kristna sånger. Slavarna som tolkar de dolda meningarna om var och när de kan få hjälp att rymma. Musik på liv och död!

“God made man and he made him out of clay
Put him on earth, but not to stay…”