Archive for the ‘Hiphop’ Category

2010-11-12

November 12, 2010

The Freestyle Professors: Valley Of Death (2009)

Nu när korken är ur tar vi väl en hiphoplåt till på en gång? The Freestyle Professors har några certifierat gyllene klassiker från 90-talet. Tolvor som betingar mycket höga priser idag, men som fick alltför lite uppmärksamhet när de släpptes.

Likaså släpper de otroligt bra hiphopskivor nuförtiden. Antagligen kommer folk kliva över lik om 10-20 år för att få tag i sådant som Confuse A Few-tolvan, Da Gritty & Da Grimey-EPn och fjolårets dubbel-LP Gryme Tyme. Men just nu (liksom då) verkar de ganska mycket i skymundan. Jag utnämner härmed Branesparker till hiphopens mest underskattade producent!

Den här kommer från fjolårets album och förklarar till stor del sig själv om du lyssnar på texten.

(Varning till känsliga läsare för extremt starka nyhetsbilder i videon!)

Advertisements

2010-11-11

November 10, 2010

Roc Marciano: Thug’s Prayer (2010)


Jag har i det längsta dragit mig för att länka hiphop här på Dagens Gospel, men den här låten måste bara med. Visserligen känns inte textens många referenser till narkotikaförsäljning, våld och prostitution eller dess grova språk särskilt kyrkliga. Men även bovarna från de mörkaste bakgatorna i USAs ghetton har ju anledning att be sina böner.

Även samhällets olycksbarn och poeterna som skildrar den amerikanska mardrömmens praktiska effekter gör låtar om sin sorg, sin förtvivlan och sina böner. Gospel har ju trots allt aldrig handlat om perfekta människor som beskriver sina perfekta liv. Gospelns finaste och mest gripande konstverk föds istället ofta ur sprickan mellan å ena sidan verklighetens dyrköpta erfarenheter och å andra sidan den naiva längtan efter frälsning och lättnad.

Här får vi allt detta i överflöd. Det finns ganska få hiphoplåtar släppta efter storbolagens sönderkapitalisering av hiphopgenren i mitten av 90-talet som har tidlösa kvaliteter, men det här är vad jag skulle kalla en omedelbar klassiker och kanske årets bästa låt.

Även om man kan känna avsmak inför Marcianos anekdoter och inte minst inför hans till synes kalla sätt att förhålla sig till en del av dem måste man förmodligen ha ett hjärta av hårdaste sten för att inte röras av rader som:

“Ni**as before me that found death early/was done dirty/And most were under thirty/Got hit in the jersey…damn…/To call a man’s mama when he pass ain’t easy, when she screamin’ ‘Lord, have mercy!’/Have you ever lost a close homie and have to see him cold on a gurney?/You’re not alone on your journey…”

Om det finns en Gud måste ju nåden räcka till också för de söndertrasade människor Marciano berättar om i sina rim, eller hur? Kanske rentav speciellt för dem som behöver den mest? Sedan har Thug’s Prayer förtstås den mjukaste, mysigaste basgång jag har hört på länge. En basgång som är perfekt att svepa om sig nu i vinterkylan.

“I shed a thug’s tear…and say a thug’s prayer…”