2010-09-13

Johnny Cash: Further On Up The Road (2003)

2003, bara ett år efter att originalversionen släppts, spelade Johnny Cash in denna cover på Bruce Springsteens Further On Up The Road. Den släpptes sedan postumt på albumet American V 2006. Jag tycker väldigt mycket om texten till låten, men det är först när man hör Cash version som allt faller på plats. Den bredbenta röjarrocken från The Rising står på något sätt i vägen för den gammaltestamentligt allvarstyngda poesin.

Det kan möjligen diskuteras om den här sången över huvud taget kan kvala in som gospel. Isåfall är det väl något av agnostikerns hymn, med tanke på rader som “If there’s a light up ahead, well brother I don’t know”. Men stämningen och metaforiken är avgjort gospelfärgad och den utmynnar ju trots allt ändå i någon sorts desperat förhoppning om ett återseende: “One sunny morning we’ll rise, I know/And I’ll meet you further on up the road”.

Jag brukar inte skriva särskilt privat på den här bloggen och jag tänker inte göra det till en vana. Men en liten text som denna känns ändå oärlig och ofullständig utan att jag berättar något om mitt eget förhållande till den här sången. I år är det sjutton år sedan min pappa dog. Jag var femton år gammal. Han trodde på ett liv efter döden. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro.

Rent rationellt inser jag ju att himlen är ett påhitt eller en saga. Men emotionellt har jag aldrig helt velat eller kunnat släppa tanken på att en gång få återse min far. Det fina med poesi och musik är ju just att man inte måste välja. Att man får förhålla sig ambivalent och känna flera saker samtidigt. I dessa frågor beskriver Further On Up The Road min erfarenhet perfekt. “If there’s a light up ahead, well brother I don’t know” tilltalar skeptikern och agnostikern inom mig. Den del av mig som tycker att människor som är övertygade om att himlen finns är lite prilliga och nästan otillräkneliga.

Samtidigt lyfter frasen “I’ll meet you further on up the road” mitt hjärta. Den uttrycker ett ganska odefinierat hopp jag kan känna, men omöjligen verifiera intellektuellt. Det är därför just denna sång är så bitterljuv för mig. Och den här versionen fångar dessa stämningar allra bäst. Den här sången tillägnar jag min far.

“But I’ve got this fever burnin’ in my soul…”

2010-09-05

Bruce Springsteen And The Seeger Sessions Band: O, Mary Don’t You Weep (Live In London) (2006)

När allas vår Springsteen spelade in sin skiva med låtar som Pete Seeger hade uppmärksammat honom på kunde han förstås inte utelämna O, Mary Don’t Weep, med sin folkliga popularitet och politiska sprängkraft. Precis som hela albumet svänger O Mary oväntat friskt.

Bruce Springsteen har valt att genomföra en relativt traditionell tolkning med kör, lite baktakt med häng och New Orleans-piano. Men fokus ligger förstås på den obevekliga och hoppfulla texten, vilket understryks av allsångsvänligheten. Den urgamla hymnen togs även in i det tredje årtusendet av Yolanda Adams och andra, men det är något extra fokligt och upproriskt i Seeger Sessions-versionen, såsom den låter här.

“God gave Noah the rainbow sign,
No more water, but fire next time…”

————-————————————————————————————————————————

EDIT: Hur jag än vänder och vrider på det tycker jag att albumversionen är ungefär dubbelt så bra som live-versionen från London som jag postade ovan. Den finns inte på youtube, men den finns på spotify. Hur mycket avsky jag än känner för spotify-hegemonin måste jag såklar posta originalet.