Archive for the ‘90-tal’ Category

2010-11-23

November 23, 2010

Yolanda Adams: Open My Heart (1999)


Idag är en dag då jag helst bara vill lyssna på Yolanda Adams. Och för ett par dagar sedan fick jag reda på att Mavis Staples (förstås!) också är ett fan av denna sångerska i intervjun på throw me away. För att fira detta drar jag till med Open My Heart idag.

Det här är en av Yolanda Adams största hits, producerad av ingen mindre än Jimmy Jam & Terry Lewis. Själv hade jag lite svårt att ta den till mig först. Den saknar den vackra enkelheten hos Fragile Heart och den jublande yran hos Victory. Men Yolanda Adams visar verkligen prov på stor musikalitet och låten växer om man har lite tålamod med den.

2010-11-13

November 13, 2010

Sounds Of Blackness: I Believe (Classic Gospel Mix) (1994)

Sounds Of Blackness har varit en ingång till gospel för många sentida lyssnare och klubbesökare. Deras musik är på samma gång traditionellt hjärtlig och lyxigt modern.

Det här är min favoritlåt med dem i den allra bästa versionen. Lycka!

2010-11-06

November 5, 2010

Johnny Cash: Daddy Sang Bass (1969)


Idag är en dag då många besöker nära och käras gravar. Därför tänkte jag att det skulle passa bra med Daddy Sang Bass av Johnny Cash. Den handlar ju bland annat om att återse familjemedlemmar efter döden. Låten är från Cash konceptalbum The Holy Land från 1969, som inspirerades av hans resor till “Det Heliga Landet”. Dessutom var det alldeles för länge sedan Johnny Cash figurerade på den här bloggen. (Jag vet inte när det här live-klippet är inspelat, årtalet gäller skivinspelningen.)

“Singing seems to help a troubled Soul…”

2010-11-02

November 1, 2010

Integrated Society: We Lift Our Voices (1995)

Jag vet ganska lite om den här låten och gruppen. Jag hittade den först på en garagesamling för 10-15 år sedan och sen dess har jag haft den med mig. Jag googlade fram att den ska vara från 1995, men det kan också vara fel.

We Lift Our Voices är över tio minuter lång, men använder den tiden mycket väl. Den är vackert uppbyggd och växer fram i växlande faser av olika karaktär. Orgelackorden och den stora kören i kombination med den dansanta produktionen gör att jag tänker på den här sången som en av de definitiva inom gospelhouse, även om den inte är en av de kändaste.

Skriva gärna en kommentar nedan om du vet något mer om We Lift Our Voices eller om Integrated Society.

Länk till ljudfilen

 

2010-10-31

October 30, 2010

Primal Scream: Come Together (1991)


Primal Scream har som bekant ägnat sig åt alla möjliga sorters pop, rock, industriell och elektronisk musik genom åren. Själv är jag en av dem som alltid följer dem med intresse, men som också blivit besviken många gånger. Egentligen är det väl bara albumet Screamadelica från 1991 som visat sig bestå som en fläckfri klassiker med tiden.

Skivans märkliga blandning av 60-talspop, acid house, gospel och andra mer eller mindre obskyra musikstilar fungerar bättre på skiva än vad den ser ut att göra på papperet. Och självklart är låtarna med mest gospel i mina personliga favoriter. Bland annat den här underbara hymnen som inspelad på kassett i min freestyle räddade många tunnelbaneresor på 90-talet. Med den här i öronen kan du stå i en vitlöksstinkande, fullpackad tunnelbanevagn i morgonrusningen och ändå bara le och känna kärlek till hela världen…

 

2010-10-25

October 24, 2010

Moodymann: Ya Blessin’ Me (1999)


Dags för ännu en premiär här på Dagens Gospel. Det här är den första Moodymann-låt jag länkar, tro det eller ej. Även om Moodymann verkat inom många typer av techno och house som inte direkt relaterar till gospel, har han gjort många låtar med mer eller mindre uppenbart kyrklig känsla och det här är en av dem.

Moodymann gräver ofta fram det djupaste, smutsigaste, mest hjärtinnerligt oborstade i den kyrkliga musiken. Hans gospellåtar och kyrkliga predikningar representerar sällan vackra uppenbarelser från Gud till människan. Desto oftare är de en sorts människans icke perfekta böner, önskningar och ångestvrål uppåt mot himmelen.

Moodymanns skruvade Detroit-beats vrider sina händer i desperation och suckar djupt av livserfarenhet, men vill så innerligt väl. Det här är en av de finare, med vacker soulsång på, men den mumlande/mässande församlingen i bakgrunden anknyter till hans mest obskyra, tidiga utflykter i dåligt inrattad gospelradio. Det här är musik att gråta till och musik att tvätta sin smutsigaste byk i uppriktiga tårar till.

2010-10-12

October 11, 2010

Underground Ministries featuring Kenny Bobien: I Shall Not Be Moved (Stand Still) (Extended Club Mix) (1999)


Det är lite märkligt att jag lyckats hålla den här bloggen igång i två månader utan att länka en enda låt med kungen av gospelhouse, pastor Kenny Bobien. Hans kraftfulla, ostoppbara falsett har under de senaste 10-15 åren välsignat fler gospelhousetolvor än någon annans.

Jag skulle vilja hävda att den moderna gospelmusiken lite skissartat kan sägas ha två huvudsakliga utvecklingslinjer. Den ena utgår främst från Andraé Crouch och andras arbete under sent 60-tal/tidigt 70-tal och har blivit den mogna, vuxna radiogospeln. Här hittar vi familjen Winans, Marvin Sapp och alla 80-talsstjärnorna som är stora än idag. Den här stilen kännetecknas av duktiga pianister, otroligt begåvade, akrobatiska sångare och stor pietet.

Den andra linjen är urban gospel-genren, med Mary Mary, Deitrick Haddon, J. Moss och så vidare. Där hittar vi autotune, stort fokus på beats och tunga basgångar. Den påminner ofta om modern R&B och melodisk hiphop. Min poäng är att ingen av dessa två grenar huvudsakligen bygger vidare på den traditionella 40/50-talsgospelns sväng, stompande, gastande och fullständigt halsbrytande inlevelse.

Men det gör Kenny Bobiens inspelningar. De är på samma gång moderna dansgolvspredikningar och ultratraditionella, svettiga kyrkosessioner. Ett av de bästa exemplen på detta är I Shall Not Be Moved från 1999, en av de där tolvorna som aldrig får fejda ut…

2010-10-05

October 4, 2010

Lauryn Hill: Forgive Them Father (1998)


Lauryn Hill är en av de där artisterna som verkat inom många genrer, men på något sätt alltid känts gospel. Fugees sysslade mycket med både uppenbara och mer obskyra bibelreferenser och Wyclef brukade i intervjuer prata om att Lauryn Hill var den sortens sångerska som kunde ställa sig och sjunga Amazing Grace så att cracklangare blev rörda. Eller om det var crackheads. Rörda blev de i alla fall.

I Forgive Them Father från hennes mästerliga solodebut blandar Ms. Hill gospel med hiphop och jamaicanska influenser. I texten kombineras gammaltestamentliga förmaningar, varningar och misstänksamhet med flödande förlåtelse. Redan en klassisk låt.

2010-09-29

September 28, 2010

BeBe Winans: Thank You (MAW 12″ Mix) (1998)


Då var det dags för en av mina favoritlåtar genom alla tider igen. 80-talets klassiska gospelhouse har blivit odödlig genom sina varma pianoackord, inspirerande texter och raka, framåtdrivande fyrtakt. Men om de låtarna är frusna i tiden och gjutna i sin tid, så var garagevågen något tiotal år senare mer dynamisk, mjuk och jazzig.

Promised Land och Someday är eviga klassiker som fortfarande kan få vem som helst att bryta ihop i glädjetårar. Det är inte det jag säger. Men om de är skinande fyrbåkar och himmelska uppenbarelser är exempelvis dagens låt snarare en varm filt att svepa in sig i. Det kommer fler låtar ur den här vågen, men den här är nog allra bäst. Hör hur blåset glittrar som neonljus i en vattenpöl i New York en decembernatt!

Bebe Winans: Thank You MAW 12″ Mix (spotify)

2010-09-26

September 25, 2010

The Jackson Singers: This Little Light Of Mine (1992)

1992 var jag 14 år och försökte på ett kanske barnsligt sätt att få ett grepp om den svarta musikhistorien. Jag hade lyssnat på hiphop i några år och tack vare samplingar och gammal hederlig nyfikenhet ville jag nu gräva mig bakåt och upptäcka allt. Varje månad åkte jag och ett par kompisar in till Mega Skivakademin vid Sergels Torg. Mina pengar brukade räcka till två LP- eller CD-skivor varje månad.

Den ena skivan jag köpte brukade vara ett aktuellt släpp med Boyz II Men, TLC, Public Enemy, Gang Starr, EPMD eller Pete Rock & CL Smooth. Den andra skivan var oftast någonting äldre. Med den frenesi man bara kan ha som 14-åring tog jag mig an Louis Armstrong, Miles Davis, John Lee Hooker och James Brown.

Sedan tänkte jag att jag skulle köpa en gospelskiva också. Självklart var detta innan internet och de flesta andra smidiga sätt att få höra musik innan man köpte den. I alla fall musik som inte spelades på radio eller på MTV. Det känns som 50 år sedan nu när jag skriver det, men det var 1992. Vinylskivorna kunde man ofta provlyssna på inne på Mega. Det var så jag upptäckte t.ex. Miles Davis Walkin’. CD-skivorna var inplastade eller larmade och om man fick provlyssna på dem var det i alla fall aldrig något jag vågade eller kom på tanken att fråga om. Så ibland fick man helt enkelt lita på omslaget.

En gång hade jag lite pengar över och gick bort till CD-hyllan för gospel. Där stod skivor av en massa artister jag aldrig hade hört talas om. Mahalia Jackson visste jag ju vem det var, men hennes skivor var alldeles för dyra. Men så hittade jag skivan Gospel Emotions med The Jackson Singers. Jag vill minnas att CDn kostade 29 kronor eller något sådant. Kanske borde priset ha varit en varningsklocka. En CD brukade ju kosta 149 eller 159 kronor.

Omslaget ser ni ovan. Själva utformningen och färgkombinationerna är kanske inte höjden av omslagsdesign, men jag gick på bilden. Jag tyckte den andades rå, oförfalskad, själfull gospel. Nu skulle det bli åka av!

Väl hemma insåg jag till min besvikelse att det här var nyinspelad, europeisk gospel. Jag hade blivit lurad av omslaget. Jag lyssnade en del på skivan, men tyckte den blev lite såsig och pianoklinkande emellanåt. Ett misslyckat köp. Såhär 18 år senare uppskattar jag flera av spåren, inte minst den snygga, exakta versionen av The Storm Is Passing Over som inleder CDn. Men det är mycket mer musik i Andraé Crouch tradition än i The Soul Stirrers dito.

Musiken saknar definitivt den vanvettigt oborstade själ som omslaget tycks utlova. Sam & Daves svettiga konsert på Stax Europa-turné ligger långt borta. Redan när jag kom hem och öppnade CD-asken inleddes besvikelsen. Bilder på ett flinande gäng klädda i fula kostymer och prassliga klänningar. Flera av dem hade Soul Glo-frisyrer, som hämtade från Eddie Murphys Coming To America.

Men en låt älskade jag omedelbart och den älskar jag än idag. This Little Light Of Mine. Denna gospelstandard, skriven på 1920-talet och populär under medborgarrättsrörelsen, har jag sedermera hört i ett otal versioner. Men då hade jag aldrig hört den förr. Kanske just därför är och förblir The Jackson Singers sentida och föga kända inspelning för mig den ultimata versionen.

Men även om jag försöker bortse från nostalgifaktorn måste jag erkänna att jag tycker att den här versionen svänger som sjutton. En inspelning som är svår att inte sjunga med i! Vi får se vad ni som läser tycker. Skriv gärna en kommentar.

Jackson Singers – This Little Light Of Mine (spotify)

“It may not shine like yours
But I’m gonna let it shine!”