Archive for the ‘80-tal’ Category

2010-11-27

November 27, 2010

Albertina Walker, The Trinity All Nations Choir & The West Point Mass Choir: Hallelujah (Live In Chicago) (1981)


Vi fortsätter att hylla nyligen avlidna Albertina Walker, en av den handfull sångerskor som brukar föräras titeln “The Queen of Gospel”. Här tillsammans med två stora körer live i Chicago 1981.

2010-11-18

November 18, 2010

Charles B: Lack Of Love (Club Mix) (1988)


Idén att blanda Acid House med Soulful/Gospelhouse låter kanske inte självklar. Två bra musikstilar blir inte alltid en fin blandning. Och visst skulle det kunna bli ketchup i filmjölken. Men just den här låten har jag alltid tyckt jättemycket om!

2010-11-15

November 15, 2010

Joe Smooth Inc. feat. Anthony Thomas: The Promised Land (1987)


Jag bläddrade igenom alla låtar jag har länkat på bloggen hittills och jag saknade verkligen The Promised Land. Hur kom jag såhär långt utan den? Märkligt… Hursomhelst, här kommer den!

2010-10-29

October 28, 2010

Blaze: If You Should Need A Friend (1987)


Eftersom alla som läser den här bloggen inte är inne på house sedan tidigare slog det mig att jag borde ta en riktig gammal Blaze-klassiker när jag ändå håller på. If You Should Need A Friend från 1987 är nog den mest kända av de tidiga Blaze-singlarna.

Jag säger ungefär som jag sa om Caravan Of Love med Housemartins. Har du inte hört den här låten förut har du en riktig högtidsstund framför dig och har du inte lyssnat på den på ett antal år blir det nog ett mycket kärt återseende.

If You Should Need A Friend är en av de där kanske tio låtarna som för mig alltid kommer att representera grundritningen för gospelhouse, soulful house eller varför inte house över huvud taget. Här finns otroliga mängder soul och gospelkänsla koncentrerade i en enda, till synes enkel, liten 80-talshouselåt som man aldrig tröttnar på hur många gånger man än lyssnar på den.

Naiv, vacker, kärleksfull och stark. Ett fulländat, klassiskt konstverk för alla tider.

2010-09-24

September 23, 2010

The Style Council: Sure Is Sure (1989)


Ni känner kanske till historien om The Style Councils sista album, gospelhousepop-skivan Modernism: A New Decade. Om hur Paul Weller blixtsnabbt plockade upp de nya kärleksfulla sångerna och ljuden från housescenen på andra sidan Atlanten och gjorde urbrittiska versioner av dem. Och hur albumet inte släpptes förrän långt senare.

Covern på Joe Smooths The Promised Land är mycket fin, men förlorar ändå klart i jämförelse med originalet. Sure Is Sure är inte en cover som sådan, men lånar tung inspiration från de mest euforiska av 80-talets gospelhousehymner. Jämfört med TSCs version av Promised Land når den ändå ännu högre himlar och brantare bråddjup.

“Sure is sure, you best believe we shall be free…”

2010-09-16

September 15, 2010

The Housemartins: Caravan Of Love (1986)

Först cred till Isley Jasper Isley, utbrytartrion från Isley Brothers, som skrev, framförde och producerade originalversionen av Caravan Of Love 1985. De nådde måttliga framgångar med denna tillbakalutade sång i typisk 80-talssoul-anda. Men året därpå spelade den marxistiska gospelkvartetten The Housemartins från Hull i England in en a capella-cover med ett helt annat sound.

Själv var jag bara 8 år gammal 1986, men jag minns den otroliga kraft med vilken sången och videon träffade mig och några av mina jämnåriga när vi såg den på TV första gången. Jag sparade ihop 25 kronor och åkte in till Expert i Haninge Centrum med mamma och köpte sjutumssingeln, som jag har kvar än idag (se det luggslitna omslaget jag fotograferat ovan).

Genom åren har jag återkommit till Housemartins lite då och då. Deras politiska resonerande och bittra, poetiska samhällsanalyser i andra låtar passar helt klart bättre i vuxen ålder. Men den enkla, inspirerande känslan i Caravan Of Love, som också kommer till uttryck exempelvis i slagordet Take Jesus – Take Marx – Take Hope! på innerkonvolutet till deras debut-LP London 0 Hull 4 passar lika bra för alla åldrar. På ett sätt kan man nog säga att det var när jag först såg den här videon som det första fröet till min kärlek till gospelgenren föddes.

Några av er som läser har kanske aldrig sett den här videon förr. Då har ni en högtidsstund framför er. Andra kanske inte har sett den sedan 1986. Då har ni en härlig liten madeleinekaka att bita i. Hursomhelst, här följer nu lite oförfalskad glädje!

“Now, the children of the world can see
There’s a better place for us to be…”

2010-09-07

September 6, 2010

Dwight Yoakam: Miner’s Prayer (1984)

Dwight David Yoakam föddes 1956 i Pikeville, Kentucky. På sin debut-EP med den dråpliga titeln Guitars, Cadillacs, Et.c., Et.c., och på 1986 års LP med samma namn, bidrog han starkt till pånyttfödelsen inom countrymusiken.

Hans råa, till stora delar elektrifierade honky-tonk var tydligt influerad av gamla ikoner som Buck Owens och Hank Williams, i en tid då countrymusiken blev alltmer strömlinjeformad. Det kärvt utmejslade språket och diskbänksrealismen i texterna bidrog ytterligare till att sklija ut Yoakam från gängse radiocountry.

En av hans bästa arbetarklasskildringar är bönen Miner’s Prayer från just debut-EPn. Låten behandlar villkoren för och smärtan hos arbetarna i Kentuckys kolgruvor. “Pretty hardcore hillbilly” har han själv kallat stilen. Här är det inga förskönande omskrivningar, utan bara sorg, saknad och den eviga önskan om att en dag få vila som genomsyrar så många klassiska gospeltexter.

“When, oh when will it be over?/When will I lay these burdens down?”

2010-09-03

September 2, 2010

Gospel All-Stars: Mary Don’t You Weep (1987)


Den här har jag sparat lite på med flit. Det här är så många bra sångare i samma klipp att vi nog knappast får uppleva dess like igen i vår livstid. Valda delar av Winans- och Hawkins-familjerna och den oefterliknelige Andraé Crouch och hans “Disciples” tillsammans med legender som Shirley Caesar och Tramaine Hawkins (som i alla fall jag [laugh all you want, jag var 12] först upptäckte på MC Hammers Do Not Pass Me By).

Många av de här artisterna förtjänar egna inlägg senare. När det gäller Winans-klanen har jag ju redan börjat skrapa lite på ytan. Samlade tillsammans såhär utgör de något av gospelmusikens ultimata supergrupp. Klippet är hämtat från Soul Train Awards 1987 och sången är, som alltid den här veckan, Mary Don’t You Weep. Så mycket av originalmelodin som Pete Seeger så glatt trallade på igår finns inte kvar, men inlevelsen är i gengäld imponerande!

“But what I wanna tell ya is…is that everything’s gonna be allright!”

2010-08-20

August 19, 2010

Al Green: Going Away (1985)

Idag är det äntligen dags för världens näst bäste sångare (efter Sam Cooke). Alla ni som brukar lyssna på pastor Nileskärs söndagspredikningar i P3 vet redan allt om den bittra, inre striden mellan S:t Green och “syndaren” Al. Lustigt nog har ofta hans mest vällustiga inspelningar låtit mest gospel, medan exempelvis 80-talets religiösa period präglades av plastiga produktioner och bitvis halvhjärtade sånginsatser.

Jag tycker så mycket om Al Green att jag med tiden lärt mig älska också denna period, men det vore en lögn att påstå att de låtarna generellt är lika glödheta som sekulära klassiker som Love And Happines eller Simply Beautiful.

Men det finns några låtar där tankarna på heliga ting och känslan av hänryckning tycks harmoniera hos Green. Det främsta exemplet för mig är Going Away från albumet He is The Light. Redan på skiva låter den mer Memphis, 70-tal och Hi Records än de andra spåren. Men den här liveversionen från youtube svänger ännu hårdare och hugger ännu djupare än albumversionen. Take ’em to church, Al!

All the road is free
Come and go with me
Let’s go,
Let’s go,
I’m going away…”

2010-08-19

August 18, 2010

CeCe Rogers: Someday (1987)


Ni kanske kan den här vid det här laget. Först den orubbliga trumman. Basgången; snäll men extremt målmedveten. Sedan det där drömmande, vemodiga flöjtljudet. Sedan lite extra trummor som gör det hela oemotståndligt dansant. Sedan det enda housepianot, alla housepianons moder.

Lite återhållsamhet, så man får längta. Sedan wailar CeCe Rogers så uttrycksfullt att hela sångens mening uppenbarar sig redan innan han hunnit sjunga de första orden i texten. Redan där en perfekt, en minut och tjugo sekunder lång låt. Då återstår ändå en av tidernas vackraste och mest upplyftande gospelhymner (med eller utan house-suffix). Och man vill aldrig, aldrig att den ska ta slut.

Jag kan egentligen inte skriva någonting som gör den här låten rättvisa, så jag slutar här. Sjung med nu allihopa!

“But it doesn’t have to be like this!”