Archive for September, 2010

2010-10-01

September 30, 2010

Sister Rosetta Tharpe: Up Above My Head (196?)

En fin grej med gospelgenren är att den har lika många drottningar som kungar. En av de största av dessa drottningar är Sister Rosetta Tharpe, som av någon anledning inte har figurerat här på bloggen tidigare.

Tharpe blev populär på 30- och 40-talet med en stil som blandade traditionell gospel med en djärv ny stil med elgitarr som förebådade rock ‘n’ roll. Hon har influerat artister som Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Aretha Franklin och – inte minst – Little Richard.

Den här tolkningen av Up Above My Head kombinerar, som så många av hennes bästa inspelningar, uråldrig spirituals-känsla med förvånande modernt gitarrspel.

Advertisements

2010-09-30

September 29, 2010

The Soul Stirrers: All Right Now (Take 4 – Alternate) (1954)

Det är återigen dags för en av Soul Stirrers allra bästa låtar. Det ska helst vara den version som heter “Take 2” på CD-samlingarna från Specialty. Den varar nästan en hel minut längre, vilket gör den till en av Soul Stirrers längsta inspelningar, men den finns varken på youtube eller spotify.

Även den här tagningen är fullkomligt magisk. De bara kör och kör tills de är inne i en sanslös groove. Sam Cooke medverkar som vanligt, men den här gången är det faktiskt inte alls han som innehar huvudrollen. Istället är det Julius “June” Cheeks med sin betydligt skrovligare stämma som bidrar med allra mest inlevelse och intensitet.

Han var känd från gruppen The Sensational Nightingales, men då ‘Gales hade problem med skivkontrakt och personkemi gjorde Cheeks ett kort inhopp i Soul Stirrers 1954. På skiva resulterade det bara i en enda sång, som inte släpptes förrän ett antal år senare, nämligen All Right Now.

Cheeks var känd som den hårdaste leadsångaren av alla i de klassiska kvartetterna. Det visar han verkligen på denna svettiga, dödsföraktande inspelning – särskilt i den sista versen och refrängen. Hans röst fullkomligt glöder och man blir svettig och yr bara av att lyssna på det. Sista minuten här är bland det mest omtumlande jag upplevt på skiva, alldeles oavsett genre.

The Soul Stirrers: All Right Now (Take 4/Alt) (spotify)

“Stepped in the water
Water was cold
Chilled my body
But not my soul”

2010-09-29

September 28, 2010

BeBe Winans: Thank You (MAW 12″ Mix) (1998)


Då var det dags för en av mina favoritlåtar genom alla tider igen. 80-talets klassiska gospelhouse har blivit odödlig genom sina varma pianoackord, inspirerande texter och raka, framåtdrivande fyrtakt. Men om de låtarna är frusna i tiden och gjutna i sin tid, så var garagevågen något tiotal år senare mer dynamisk, mjuk och jazzig.

Promised Land och Someday är eviga klassiker som fortfarande kan få vem som helst att bryta ihop i glädjetårar. Det är inte det jag säger. Men om de är skinande fyrbåkar och himmelska uppenbarelser är exempelvis dagens låt snarare en varm filt att svepa in sig i. Det kommer fler låtar ur den här vågen, men den här är nog allra bäst. Hör hur blåset glittrar som neonljus i en vattenpöl i New York en decembernatt!

Bebe Winans: Thank You MAW 12″ Mix (spotify)

2010-09-28

September 27, 2010

Willie Nelson: Uncloudy Day (1976)


The Troublemaker var Willie Nelsons första album med enbart gospel. Uncloudy Day har blivit den mest kända sången från skivan och vissa tror till och med att det är en originalkomposition. Visst låter Nelsons countrygospel annorlunda än exempelvis The Staple Singers klassiska 50-talsinspelning, men det är ju samma hymn.

Med kniven på strupen föredrar jag nog Staple Singers version och jag kommer att skriva om den också. Men det är något med Willie Nelsons frisinnade arrangemang och intensivt avslappnade, nasala country twang som gör hans version till en av de definitiva countrygospel-klassikerna i modern tid.

“Oh, they tell me of a home where no storm clouds rise…”

2010-09-27

September 26, 2010

The Edwin Hawkins Singers: Oh, Happy Day (1969)


Apropå ultimata versioner och klassiska inspelningar… Det är väl lika bra att vi tar världens troligen mest ikoniserade gospelinspelning någonsin på en gång.

Edwin Hawkins är en legend i gospelhistorien, inte minst för sina smakfullt storslagna arrangemang och jättekörer. I den här inspelningen har jag alltid tyckt att det låter som om kören består av ungefär 300 personer. Så är det ju inte riktigt, men så översvallande är känslan.

För många representerar nog den här sången den klassiska gospelns essens och hur man tänker sig att det låter i en tvättäkta southern baptist-kyrka en söndagmorgon. Jag tänker kanske mer på 50-talets vokalkvartetter och -kvintetter som den mest klassiska gospeln. Men visst är känslan i inspelningen helt överväldigande.

1969 var Edwin Hawkins och hans kör helt okända. De hade hoppats kunna sälja 500 exemplar av sin första LP. Året därpå hade singeln Oh Happy Day sålts i sju miljoner exemplar världen över.

Precis som t.ex. The Staple Singers kändaste inspelningar har Oh, Happy Day förekommit i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Men den går aldrig riktigt att spela sönder. Den är för stark för det.

“”

2010-09-26

September 25, 2010

The Jackson Singers: This Little Light Of Mine (1992)

1992 var jag 14 år och försökte på ett kanske barnsligt sätt att få ett grepp om den svarta musikhistorien. Jag hade lyssnat på hiphop i några år och tack vare samplingar och gammal hederlig nyfikenhet ville jag nu gräva mig bakåt och upptäcka allt. Varje månad åkte jag och ett par kompisar in till Mega Skivakademin vid Sergels Torg. Mina pengar brukade räcka till två LP- eller CD-skivor varje månad.

Den ena skivan jag köpte brukade vara ett aktuellt släpp med Boyz II Men, TLC, Public Enemy, Gang Starr, EPMD eller Pete Rock & CL Smooth. Den andra skivan var oftast någonting äldre. Med den frenesi man bara kan ha som 14-åring tog jag mig an Louis Armstrong, Miles Davis, John Lee Hooker och James Brown.

Sedan tänkte jag att jag skulle köpa en gospelskiva också. Självklart var detta innan internet och de flesta andra smidiga sätt att få höra musik innan man köpte den. I alla fall musik som inte spelades på radio eller på MTV. Det känns som 50 år sedan nu när jag skriver det, men det var 1992. Vinylskivorna kunde man ofta provlyssna på inne på Mega. Det var så jag upptäckte t.ex. Miles Davis Walkin’. CD-skivorna var inplastade eller larmade och om man fick provlyssna på dem var det i alla fall aldrig något jag vågade eller kom på tanken att fråga om. Så ibland fick man helt enkelt lita på omslaget.

En gång hade jag lite pengar över och gick bort till CD-hyllan för gospel. Där stod skivor av en massa artister jag aldrig hade hört talas om. Mahalia Jackson visste jag ju vem det var, men hennes skivor var alldeles för dyra. Men så hittade jag skivan Gospel Emotions med The Jackson Singers. Jag vill minnas att CDn kostade 29 kronor eller något sådant. Kanske borde priset ha varit en varningsklocka. En CD brukade ju kosta 149 eller 159 kronor.

Omslaget ser ni ovan. Själva utformningen och färgkombinationerna är kanske inte höjden av omslagsdesign, men jag gick på bilden. Jag tyckte den andades rå, oförfalskad, själfull gospel. Nu skulle det bli åka av!

Väl hemma insåg jag till min besvikelse att det här var nyinspelad, europeisk gospel. Jag hade blivit lurad av omslaget. Jag lyssnade en del på skivan, men tyckte den blev lite såsig och pianoklinkande emellanåt. Ett misslyckat köp. Såhär 18 år senare uppskattar jag flera av spåren, inte minst den snygga, exakta versionen av The Storm Is Passing Over som inleder CDn. Men det är mycket mer musik i Andraé Crouch tradition än i The Soul Stirrers dito.

Musiken saknar definitivt den vanvettigt oborstade själ som omslaget tycks utlova. Sam & Daves svettiga konsert på Stax Europa-turné ligger långt borta. Redan när jag kom hem och öppnade CD-asken inleddes besvikelsen. Bilder på ett flinande gäng klädda i fula kostymer och prassliga klänningar. Flera av dem hade Soul Glo-frisyrer, som hämtade från Eddie Murphys Coming To America.

Men en låt älskade jag omedelbart och den älskar jag än idag. This Little Light Of Mine. Denna gospelstandard, skriven på 1920-talet och populär under medborgarrättsrörelsen, har jag sedermera hört i ett otal versioner. Men då hade jag aldrig hört den förr. Kanske just därför är och förblir The Jackson Singers sentida och föga kända inspelning för mig den ultimata versionen.

Men även om jag försöker bortse från nostalgifaktorn måste jag erkänna att jag tycker att den här versionen svänger som sjutton. En inspelning som är svår att inte sjunga med i! Vi får se vad ni som läser tycker. Skriv gärna en kommentar.

Jackson Singers – This Little Light Of Mine (spotify)

“It may not shine like yours
But I’m gonna let it shine!”

2010-09-25

September 24, 2010

Joe Claussell: With More Love (2009)


Kan instrumental musik vara gospel? Jag bröt ju i och för sig den vallen redan med John Coltrane för några dagar sedan, men här kommer ytterligare bevis för tesen i form av Joe Claussells underbart magiska tolva With More Love som kom häromåret.

Den har visserligen en sjungen refräng mot slutet, men merparten av låten är instrumental. Varje liten trumma, pianoackord och baston tycks vald med en sådan kärlek och ömhet att det känns som om hela sången ska gå sönder om man andas på den. Sorgen i de melankoliska ackorden förlöses i slutet av en storslaget ödmjuk refräng/enträgen bön om kärlek. Om inte det är gospel, vet jag inte vad som är det.

Jag är oändligt ledsen att youtube-klippet bryts innan låten är slut. Du måste bara köpa tolvan helt enkelt!

2010-09-24

September 23, 2010

The Style Council: Sure Is Sure (1989)


Ni känner kanske till historien om The Style Councils sista album, gospelhousepop-skivan Modernism: A New Decade. Om hur Paul Weller blixtsnabbt plockade upp de nya kärleksfulla sångerna och ljuden från housescenen på andra sidan Atlanten och gjorde urbrittiska versioner av dem. Och hur albumet inte släpptes förrän långt senare.

Covern på Joe Smooths The Promised Land är mycket fin, men förlorar ändå klart i jämförelse med originalet. Sure Is Sure är inte en cover som sådan, men lånar tung inspiration från de mest euforiska av 80-talets gospelhousehymner. Jämfört med TSCs version av Promised Land når den ändå ännu högre himlar och brantare bråddjup.

“Sure is sure, you best believe we shall be free…”

2010-09-23

September 22, 2010

The Impressions: People Get Ready (1965)

Jag undrar om det finns någon människa i hela världen som inte blir lycklig av den här sången. Trots finfina covers och tolkningar av artister som The Housemartins, The Wailers, Aretha Franklin och The Blind Boys Of Alabama finns det ingen som ens kommer i närheten av den på en gång ödesmättade, varma och magiska originalversionen.

Tågtemat från bland annat The Golden Gate Quartets Golden Gate Gospel Train nådde nog sin absoluta höjdpunkt i den här inspelningen även om det fullkomligt exploderade i popularitet efteråt. Ni har säkert alla hört People Get Ready förr, men det vore vansinne att lista klassiska gospellåtar och inte förr eller senare ta med denna, en av medborgarrättsrörelsens mest centrala hymner.

“There ain’t no room
For the hopeless sinner
Who would hurt all mankind
Just to save his own
Have pity on those
Whose chances grow thinner
For there’s no hiding place
Against the Kingdom’s Throne”

2010-09-22

September 21, 2010

Hezekiah Walker & LFC feat. Marvin Sapp & DJ Rogers: God Favored Me (2009)


Pastor Hezekiah Walker blev först uppmärksammad när han sjöng med The Love Fellowship Crusade Choir 1985. 1994 var han med och grundade kyrkan The Love Fellowship Tabernacle i den ökända stadsdelen East New York i Brooklyn. På nätet kan man läsa hur Hezekiah Walker hävdar att brottsligheten i området kring hans kyrka gått ner väsentligt sedan han startade sin verksamhet. Inte ett helt ovanligt påstående i “branschen”, visserligen.

Idag är han pastor, biskop och leder två körer, The Love Fellowship Crusade Choir (LFC) och The Love Fellowship Tabernacle Choir (LFT). Dessutom har han sin egen syndikerade radioshow och numera en framgångsrik karriär som skivartist.

Inte minst 2008 års album Souled Out och hitsingeln God Favored Me har etablerat honom som en av gospelns nutida superstjärnor. Singeln släpptes ifjol men måste ha varit en av gospelradions mest spelade låtar hela vintern, våren och kanske till och med sommaren. En sådan där singel som vägrar att dö.

Med sig har han sin vän och kollega Marvin Sapp (som figurerat här på bloggen ett par gånger förr) samt DJ Rogers, stjärna inom R&B och gospel sedan 70-talet. Det är, precis som Marvin Sapps mest ikoniserade hits, en lång episk sång med flera melodier och faser av olika intensitet. Dramaturgin påminner om ett litet skådespel i gospelform och låten har flera olika ledmotiv som lätt sätter sig. Man går omkring och trallar på dem hela dagarna.

På det här liveframträdandet är låten lite ändrad från utförandet på skivan. Exempelvis passar Marvin Sapp på att foga in en blinkning till sin egen största hit. Visst får man starka, lite jobbiga vibbar av självhjälpslitteratur och motivational calendars när man lyssnar på texten. Men det ändrar inte på faktum att det här är flera av de senaste årens bästa röster och vackraste melodier i ett enda litet paket som värmer ljuvt i höstkvällen!

“Love is patient, caring. Love is Kind.
Love is felt most when it’s genuine…