Archive for August, 2010

2010-09-01

August 31, 2010

The Swan Silvertones: Oh, Mary Don’t You Weep (1959)


Jag skäms lite för att jag inte haft med The Swan Silvertones tidigare. På många sätt är de ju den ultimata vokalgruppen och den mest typiska representanten för klassisk gospel som vi känner den från 40-, 50- och 60-talen. Alltså den musiken ur vilken både doo-wop, modern gospel och den ursprungliga Soul-musiken föddes.

Det här är tveklöst den ultimata tolkningen av den klassiska slavsången som blev en kampsång för medborgarrättsrörelsen. Det är en av The Swan Silvertones, och därmed hela den klassiska gospelns, definitiva “anthems”. Kuriosa är att det var från Claude Jeters improviserade “I’ll be a bridge over deep water if you trust in my name” som Paul Simon hämtade orden i refrängen till Bridge Over Troubled Water.

Stämningen är tät och angelägen på ett sätt som nästan saknar motstycke i gospelhistorien. Rösterna ackompanjerar varandra på ett förbluffande sätt och harmonierna får vem som helst på knä.

“It may be somebody’s sick today,
Or somebody here ain’t got no home…”

2010-08-31

August 30, 2010

Nat King Cole With The First Church Of Deliverance Choir: Oh, Mary Don’t You Weep (1960)

Även om det inte är den bästa versionen, är nog detta för mig den mest klassiska. Den svänger, den har en kör och den har ett perfekt piano. Sedan har den förstås Nat “King” Coles lena stämma. Och så är melodin och tempot exakt så som jag tänker mig dem i grundutförande.

Den kommer från Nat “King” Coles gospelalbum Every Time I Feel The Spirit från 1960. En skiva som också innehåller sånger som Go Down Moses, Steal Away och Nobody Knows The Trouble I’ve Seen, där Coles fjäderlätta röst studsar fram på små mjuka, snälla gospelmoln.

Clap your hands!

“Now Moses took the people by the hand
And led them all to the promised land…”

2010-08-30

August 29, 2010

Okända lantarbetare från Georgia: Mary, Don’t You Weep (1929)

Idag är det måndag och starten på “O, Mary”-veckan här på bloggen. O, Mary Don’t Weep är en så kallad “slavsång”, alltså en spiritual med rötter innan inbördeskriget och emancipationen. Själva texten och melodin finns i ett otal varianter och många artister har spelat in den med sin egen personliga touch. Den här veckan tänkte jag komma med sju olika exempel på detta.

Texten handlar om den bibliska figuren Maria från Betania, men som alla slavsånger anses den dessutom ha en dold dimension, med förbjudna, kodade budskap om hopp och motstånd mot slaveriet, för att inte tala om rent konkreta budskap om hemliga flyktplaner. Den religiösa glöden och den politiska kampviljan samexisterar och föder varandra. Denna tråd plockades inte minst upp igen hundra år senare, under medborgarrättsrörelsen då den klassiska hymnen åter aktualiserades.

Inleder denna arkeologiska vecka i det understa lagret. Visserligen sjöng Fisk Jubilee Singers in sången redan 1915, alltså fjorton år tidigare, men den här versionens anonyma lantarbetare gör en tolkning som ändå känns mer ursprunglig än den förhållandevis artificiella Jubilee-stilen. Jag tappar nästan andan när jag tänker på hur sånger som den här sjöngs under slaveritiden. Slavägaren som nöjt går runt och muttrar om att det är skönt att slavarna håller sig i skinnet och sjunger kristna sånger. Slavarna som tolkar de dolda meningarna om var och när de kan få hjälp att rymma. Musik på liv och död!

“God made man and he made him out of clay
Put him on earth, but not to stay…”

2010-08-29

August 28, 2010

Romanthony: Hold On (Classic Vocal) 1999

Anthony Wayne Moore A.K.A. Romanthony är en ständigt underskattad producent och sångare. Störst och bäst av alla hans låtar är Hold On, som jag tror ursprungligen var en B-sida från 1994 men som blev en liten hit först i och med den europeiska distributionen 1999. I alla fall är det den tiden jag förknippar låten med. Det här är för mig en av de mycket få alldeles fulländade houselåtarna.

Vissa har svårt för att låten inleds med klipp från ett tal av Louis Farrakhan. Visserligen är det så att denne haft och har många märkliga åsikter, men just det här talet är för mig otroligt inspirerande. Inte minst gillar jag de politiska och kanske fackliga implikationerna. Det är ett perfekt sätt att inleda en låt och det fyller lungorna med luft, hjärtat med kämpaglöd och hjärnan med idéer. “You don’t have to bow down to nothing that you don’t wanna bow down to!”

Andra belackare har velat hävda att Romanthony inte sjunger 100% rent. Kanske är jag inte tillräckligt musikalisk, för jag förstår inte vad de menar. Jag hör bara den mest renhjärtade och desperat kärleksfulla sångrösten i housemusikens historia. Vad hör du?

“Trying to tell you it ain’t over
Trying to tell you you can cry on my shoulder…”

2010-08-28

August 27, 2010

Hank Williams: Ready To Go Home (ca 1951)

Dags för country igen. En av 1900-talsmusikens verkliga giganter, Hiram King Williams, har haft inflytande på nästan alla populärmusikaliska genrer. Då och då sjöng han också tvättäkta gospellåtar med sin röst fylld av lidande, längtan och melankoli. Ett av de finaste exemplen är Ready To Go Home, som tros vara inspelad 1951.

Hank Williams lärde sig spela gitarr av en svart gatumusikant, vilket bara är ännu ett tecken på att den svarta och vita musikvärlden i USA i själva verket alltid gått hand i hand. Själv hade Williams som bekant inget enkelt liv. Kanske är det en av anledningarna att hans inspelningar känns så avlägsna den hela och rena image som countrymusiken har idag och mer besläktad med riktig gammal down home southern gospel.

Hank Williams dog 29 år gammal i baksätet på sin Cadillac, med både alkohol och andra farliga substanser i omlopp i kroppen. Dagens låt skrevs och spelades in ett par år innan dess, men det verkar ändå som om hans dödsmedvetande, likt 2Pacs eller Biggies, var starkt redan då.

“No more tears, no pain, no woe
In this wicked world below…”

2010-08-27

August 26, 2010

Mahalia Jackson: Down By The Riverside (1961)

Precis som Sam Cooke är Mahalia Jackson en artist som med nödvändighet kommmer att återkomma ofta på den här bloggen. Down By The Riverside är en av de första gospellåtar jag kan minnas att jag hörde. Den exemplifierar oändligt mycket av den längtan, glädje och önskan om försoning och vila som den bästa gospelmusiken uttrycker.

Sången är en traditionell spiritual som publicerades första gången 1927. Redan innan andra världskriget hade den spelats in minst fjorton gånger av olika svarta gospelartister. Andra som tolkat den är bl.a. Louis Armstrong, Elvis Presley och Van Morrison.

Som så ofta med spirituals finns ett otal varianter av både melodi och text. Mahalia Jackson har själv sjungit in den på en mängd olika sätt. För den som vill finns ett antal inspelningar på youtube att lyssna igenom. Just den här är från CBS 1961.

“Gonna lay down my sword and shield
Down by the riverside…

2010-08-26

August 25, 2010

The Golden Gate Quartet: Golden Gate Gospel Train (1937)

 


Nu när jag har svävat ut med garage och psykedelia är det dags att gå tillbaka till rötterna och det med besked. Redan innan den klassiska 50-talsgospeln fanns 30-talsgospeln. Dess största stjärnor var förmodligen a capella-gruppen The Golden Gate Quartet, som ligger bakom oklanderliga inspelningar av gospelstandards som Go Down Moses (Let My People Go), Massa’s In The Cold, Cold Ground och The Preacher And The Bear (Old Time Religion).

Dem hittade jag varken på youtube eller spotify, men jag har en gammal dubbel-CD här hemma med deras inspelningar från 1937-1939, så jag får väl lära mig hur man lägger upp låtar man hämtar från CD, för den här bloggen kommer inte att hålla i längden utan dessa klassiker.

The Golden Gate Quartet var en av de första grupperna som inte sjöng spirituals i den gamal jubilee-stilen utan uppdaterade sitt sound med influenser från jazz och blues och därmed var med och lade grunden för det vi idag kallar klassisk gospel. Lite grann i förbifarten influerade de också vokalgrupper inom andra genrer, som jazz, pop och tidig rock & roll.

Deras mest typiska låt heter Golden Gate Gospel Train och spelades in den sjunde augusti 1937. När det gäller frälsningslåtar med tågtematik kan man kanske se den som en föregångare till en hel genre. Jag tänker exempelvis på People Get Ready med Impressions och Love Train med O’Jays. Låten går inte riktigt att beskriva i ord. Den måste höras.

“You better get your business right
You better set your house in order, friends
You know the train’s gonna be here tonight…”

2010-08-25

August 24, 2010

Spiritualized & The London Community Gospel Choir: Cool Waves (1997)

Vad gör nu en gammal engelsk knarkare med rufsigt hår och vacklande hälsa på den här bloggen? Det fina med Spiritualizeds gitarrväggar och feedbackorgier har alltid varit belöningen man får när man tagit sig igenom dem. Reningen, svalkan och gospeln man får efter att ha gått sina duster mot sångarens demoner.

I den klassiska intervjun i tidningen POP hävdade Jason Pierce att Spiritualized är ett soulband: “Jag har lyssnat hundratals gånger på Al Greens skivor och undrat hur de fått fram atmosfären på dem. Samma sak gäller Sam Cooke. Hur gjordes de där ljuden? Varför låter de så överlägsna nästan all musik som ges ut i dag? Jag ligger vaken på nätterna och tänker på det”.

Nu får han göra sina idoler sällskap här på bloggen tillsammans med The London Community Gospel Choir. Och vad kan en skiva som säljs i ett omslag designat som en medicinask vara annat än gospel?

“Baby, when you gotta sleep, lay your head down low
Don’t let the world lay heavy on your soul
Cause when you gotta sleep…you gotta sleep…”

2010-08-24

August 23, 2010

DJ Oji & Una: We Lift Our Hands In The Sanctuary (Friday Night At The Sanctuary Mix) (2001)

Det finns en klassisk gospelhymn som bär den här titeln. Därifrån är refrängen hämtad. Men det som höjer den här versionen över mängden av tolkningar är verserna, bryggorna och drivet.

Allra bäst är kanske de första minuterna där världens tuffaste, strävaste och krispigaste garagetrummor möter perfekta pianoackord och medryckande wailande. Det finns de som inte räknar den här till de bästa gospelhouselåtarna. Jag vet inte riktigt hur de tänker.

Här är det fredag kväll snarare än söndag morgon. Handlar det om en kyrka eller snarare om en gayklubb? Mycket bra dansmusik och fantastisk gospel är det i alla fall!

“Check your attitude at the door…”

2010-08-23

August 22, 2010

Yolanda Adams: Fragile Heart (1999)

 

Yolanda Adams. En så fantastisk röst och så många fina ballader, som aldrig kommer att spelas i Lugna Favoriter. Fragile Heart finns med på albumet Mountain High…Valley Low som kom ut 1999 och blev Adams första framgång utanför gospellistorna.

Låten är tillägnad hennes road manager som avled året innan. Adams mor, som nämns i titeln på det här youtube-klippet, gick bort först tio år senare. Men du kan tillägna den till vem du vill, om du någonsin stått “with the news of a tragedy…”

“I remember the first time you laughed with me
I remember the promises you would never leave my side
Now I’m standin’ with news of a tragedy
Standin’ here with a fragile heart…”